- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
84

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biskopsdömet Salzburg under biskop Arno. Nu följde uppgörelsen med avarerna,
som starkt uppblandade med hunner bebodde de ungerska stepperna. Ifriga hedningar,
voro de genom sin vildhet och sitt kringströfvande lefnadssätt en oupphörlig
fara för riket. Det snabba rytteriet räddade sig undan frankerna år 791, men år 795
lyckades de senare eröfra konungaborgen. Det var en väldig ringformig byggnad
med vidsträckta förskansningar, där byte sedan århundraden förvarades. Karl
biträdde vid den förnämste höfdingens dop och uppdrog landets kristnande åt biskopen
i Salzburg. Redan förut, nämligen år 789, hade han gått österut öfver Elbe och
besegrat slaverna i norr, och det dröjde ej länge, förrän riket västerut sträckte sig
ända till Ebro.

Till tryggande af dessa väldiga besittningar grundade härskaren rundt omkring
s. k. marker, som bestodo af nyförvärfvade områden. De förenades med gränsgrefskapen
och lydde under markgrefvar. Till deras försvar uppfördes borgar. Med
markgrefve förstods en militärbefälhafvare, som tillika ombesörjde förvaltningen.
Somliga af dessa marker hafva utgjort begynnelsen till senare statsbildningar. Till
och med flottbyggnadsplaner hafva föresväfvat Karl den Store.

Men i stort sedt förblef frankernas rike en fastlandsstat, inom hvilken Mellaneuropas
hitintills skilda och sinsemellan fientliga folk blefvo sammansvetsade.
Därvid var det icke nog med att förena, utan det gällde att skapa nya former,
tjenliga för sitt ändamål och med inneboende lifskraft. Det skedde genom ämbetsmannakåren,
först och främst grefvarne, som stodo under uppsikt af biskopar och
kringresande kungliga ombud (missi dominici). Hvarje år sammanträdde en riksdag,
det s. k. majfältet, som utgjordes af stormännen och förenades med en mönstring
af de värnpliktige. Där företogs lagstiftningen i förening med kronan, och därifrån
utgingo de kungliga kapitularierna: administrativa stadgar, som bildade en gemensam
rikslagstiftning i motsats till de olika folkens enskilda rättssedvänjor. Likaså ordnade
Karl finansväsendet, framför allt hushållningen på de stora kronodomänerna, genom
kungliga ämbetsmän, vidare skogsröjningar, mynt- och tullväsen m. m. dylikt. Men
trots mångsidigheten och planmässigheten i hans verksamhet kunde dock ej
ansträngningarne motsvara behofven.

Den följdrikaste af Karls gärningar var statslifvets förening med kyrkan, framför
allt påfvedömet, ty den har rent af blifvit bestämmande för medeltidens historia.
Inom förvaltningen gällde andliga och lekmän lika i hans ögon, och han gjorde
heller ingen skillnad mellan kyrkliga och världsliga förordningar. Han införde den
katolska kyrkans dogmbildningar att gälla som grundlagar i det frankiska riket.
Kyrka och stat utgjorde för honom ett enhetligt, odelbart begrepp; hans stat syntes
honom likna israeliternas i Konungaboken. Här fanns ingen plats för en påfve med
andlig öfverhöghet. Hela utvecklingen var afslutad med upprättandet af kejsarvärdigheten,
som så att säga var kronan på hela verket. Dock synes själfva förloppet
därvid ingalunda hafva öfverensstämt med den frankiske konungens önskan. När han
i december 800 med ett lysande följe uppehöll sig i Rom, voro allmänhetens tankar
upptagna af den pågående processen mot påfven Leo III, och tillika rådde en allmän
stämning för kejsarvärdighetens återupprättande. En församling, som sammanträdt
i S:t Petersdômen, beslöt gifva Karl kejsartiteln och anmoda honom mottaga
densamma under formen af en bön från hela kristenheten. Konungen synes hafva
gifvit ett afböjande svar. Han lärer hafva tvekat på grund af sättet för erbjudandet.
Då ingrep påfvedömet på ett sätt, hvars följder lemnat djupa spår i världen. Leo III
befann sig gentemot sina vedersakare i en så osäker ställning, att kejsarens beskydd
var nödvändigt för honom. Men just af den orsaken fann han det önskvärdt, att
kejsardömet icke framstod som en skapelse af det frankisk-romerska folket eller af
Konstantinopel, utan af hans egen apostoliska myndighet. Sålunda verkställde han hvad
ej längre stod att hindra och som för honom själf var en nödvändighet. Då Karl
juldagen hade förrättat sin andakt i S:t Petersdômen, satte påfven en gyllene krona på
hans hufvud, och de närvarande hälsade honom som imperator. Ett faktiskt förhållande
var därmed bragt till stånd om icke alldeles efter den kröntes önskan, så
dock utan hans protest. Frankernas konung hade erhållit den kejserliga värdigheten
som förläning af påfven. I och för sig medförde denna värdighet inga nya

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free