Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
enligt den germanska. På så sätt bestodo de mest stridiga rättsbestämmelser vid
sidan af hvarandra, understundom korsande och påverkande hvarandra. Naturligt-
vis omfattade den frankiska lagen, såsom tillhörande den härskande stammen, den
vidsträcktaste verkningskretsen; men ej ens denna lag var enhetlig. På Meroying-
ernas tid var den saliska lagen rådande, på Karolingernas den ripuariska. Ännu
fortlefde de gamla släktförbunden bland många germaner, särskildt bland nord-
tyskarne, men de upplöstes alltmer, ju mera man inträngde i främmande land.
Medan släkten gynnade äktenskap mellan blodsfränder, förbjöd kyrkan dem inom
en viss gräns, och kyrkan behöll segern.
Den saliska lagens ursprungliga text känner blott folkets stora, fria massa med
undantag af de få, som fingo sin upphöjelse genom konungamakten. Men sriåningom
sönderföll folket i helfria, halffria och ofria, hvartill kom adeln hos de öfriga
stammarne. Mot det högre ståndet begynte nu svara en högre mansbot. Ju när-
mare Norden dess större makt hade adeln. Hos saksarne var mansboten för en adels-
man sex gånger så hög som för en fri man, och därför ansågos icke äktenskap
mellan dessa båda grupper såsom jämbördiga. Vid sidan af den gamla bördsadeln
uppstod en tjensteadel. Den ledde sitt ursprung ur den grundsatsen från den
senare kejsartiden, att ämbetet förlänade adelskap, och utgjordes af statsämbetsmännen
(grefvar, hertigar o. s. v.) och konungens följe (vasaller). Ofta gingo ämbets- och
bördsadeln öfver i hvarandra, och härtill kommo de gamla senatorsfamiljerna i
provinsen. Mäktigast utvecklade sig den nya, genom blandning uppkomna adeln i
Spanien. Det egentliga folket, de fria männen, saknade adelns företrädesrättigheter,
men voro ej heller underkastade de halffries inskränkning i friheten. De voro från
början jordegare, och de bäst begåfvade uppgingo i tjensteadeln, medan andra ned-
sjönko till arrendatorer, särskildt i romansk omgifning. H värj e helfri man måste
personligen inställa sig i hären och vid tinget och under alla förhållanden ensam
bä^a ansvaret för sina gärningar, Ett trappsteg lägre stodo de half- eller mindre
frie, literna eller landbönderna. De behöfde en beskyddare, och deras antal var
mycket stort. Frigifning egde rum dels på grund af germansk, dels på grund af
romersk rätt. Den senare formen utöfvades af konungen och kyrkan. Den frigif-
ning, som kyrkan meddelade, var dock af lägre art, emedan hon gjorde den frigifne
fortfarande bunden vid jorden och skattskyldig, då däremot den världsliga frigifningen
gaf honom rätt att flytta hvart han ville. Men den frigifne kunde erhålla än vid-
sträcktare rättigheter genom att förklaras helt fri. Det skedde enligt frankisk lag
genom en symbolisk handling, som längre fram tillkom konungen. De mindre fries
ställning motsvarades af olika skyldigheter och rättigheter. Genomgående voro de
skatt- och tjenstepliktiga gentemot sin herre. De voro honom skyldiga lydnad och
att göra honom följe i fält och inför rätta. Husbonden gaf liten- (landbonden)
skydd och underhåll och kunde visserligen icke sälja hans person, men väl hans
gård och tjenstskyldighet.
Lägst stodo slafvarne, som voro mycket talrika. Efter hand förbättrades deras
villkor. De utgjorde den egentliga arbetarbefolkningen. Till det yttre känneteck-
nades de af det kortklippta håret. Enligt romersk och salisk lag ansågs slafven
likställd med husdjuren. Men redan tidigt gjorde sig en mildare uppfattning gällande.
Slutligen uppfattades förhållandet mellan egaren och slafven såsom ett förhållande
mellan människor, och den ofrie fick rättsskydd och möjlighet att förvärfva egendom.
Dock blef detta rättsskydd mycket ofullkomligt, då slafven icke hade tillstånd att
klaga inför de fries domstol. Ville han anklaga någon, måste hans herre fram-
ställa anklagelsen. I synnerhet kyrkan tog sig an trälarne och medgaf dem tillstånd
att inträda i det andliga ståndet. Därför kunde urkunderna från det 9:de århund-
radet redan tala om mansbot för slafvar.
Alltefter sina sysselsättningar sönderföllo de ofrie i skilda grupper. Lägst stodo
trälarne, som hörde ihop med jorden och så att säga bildade ett helt med den.
Därnäst kommo handtverkarne, till hvilka äfven husets tjenare räknades. De kalla-
des vasaller och ministerialer. Liksom konungarne begynte andliga och världsliga
stormän omgifva sig med väpnadt följe, till att börja med tjenare, men längre fram
äfven halffrie och frie. Från den tiden förstod man med vasall en fri man i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
