Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
liga. Hos några folk, såsom langobarder, bayrare och skandinaver, synes doms-
rätten hafva öfvergått till ordföranden för tinget med biträde af lagkloka män.
Dessa bildade ett talrikt och ansedt stånd. Verkställandet af domen skedde
ursprungligen icke genom någon offentlig tvångsakt, utan indirekt genom fredlöshet.
Men efter hand gjorde landslagarne eftergifter i fråga om den frie mannens oantast-
lighet, och i det 6:te århundradet fastslogs genom en för hela det frankiska riket gällande
lag, att verkställande af dom skulle i viktiga fall ske genom grefven å konungens
vägnar. De mångahanda bristfälligheter, som vidlådde rättegångsformerna, af hjälptes
genom regeringsmaktens ingripande.
I fråga om äktenskapet rådde ännu i det väsentliga åskådningarne från Taciti
tid. Eganderätten var redan genom den saliska lagen utsträckt att omfatta äfven
jorden. Utom denna form af besittning fanns beneficiet, förläning af fastighet med
nyttjanderätt på lifstid, och prekariet, en sådan på bestämd tid, och slutligen genom
förpantning vunnen besittningsrätt. Arfsrätten hvilade på blodsförvantskap. Testa-
mente var något främmande och möjliggjordes endast på en omväg. Brott mot
enskilde sonades enligt forngermansk rätt genom böter dels till domaren för kränk-
ningen af den offentliga friden, dels till den förorättade eller hans arfvingar. Böterna
voro höga, hvarigenom mången råkade i träldom för skuld. Annorlunda förhöll det
sig med rättskipningen i det frankiska riket. I kraft afo»bannet» kunde konungen vid
hot af kropps- och lifsstraff utfärda påbud och förbund. Ännu var själf hämnden, fejden,
tillåten, men den blef inskränkt genom sed och kungliga förordningar, tills den
karolingiska tiden skapade rättsliga bestämmelser. Bland angelsaksarne hade där-
emot tidigt utbildat sig ett sinne för upprätthållandet af offentlig ordning. Hos dem
straffades enhvar, som utöfvade själfhämnd, innan han på rättslig väg sökt upp-
rättelse. Under inflytande af den romerska rätten förbjödo öst- och västgöter öfver
hufvud all inbördes fejd.
Sålunda erbjödo de germanska folkens statslif och rättsväsen en brokig bild.
Sedvanerätt, kunglig myndighet och kyrklig rätt, germansk och romersk åskådning
motverkade och påverkade hvarandra, tills krona och kräkla afgingo med segern. På
härskaren berodde väsentligen utvecklingen. Rätt och makt stodo ofta i skarp motsättning.
Det säger sig själft, att utvecklingen måste blifva olika, allteftersom folken stan-
nade på forngermansk mark eller inflyttade på romersk. Detta visade sig redan i
det yttre genom den olika betydelse, städerna och landsbygden hade i olika trakter.
De germanska bibehöllo sin prägel af öfvervägande landsbygd, medan de romerska
togo intryck af städerna, på samma gång de germanska språkljuden fingo vika för
de romanska. I början stodo landen på högra sidan om Rhen fullkomligt i bak-
grunden, medan i de öfriga en fullständig utjämning mellan romerskt och germanskt
egde rum, stundom våldsam, stundom i sitt förlopp omärklig. I det hela gjorde den
härskande stammen sin åskådning gällande i fråga om statslif, rättsväsen och yttre
förhållanden, hvaremot romaren tog ledningen i fråga om skrift, språk och tro. Han
blef öfver hufvud aldrig underhafvande utan medborgare.
De tyska områdena beboddes af en enkel landtbefolkning med borgen och byn
såsom tillvarons medelpunkter, bägge uppförda af trä, medan stenbyggnader voro för-
härskande i de romanska landen. Åkerbruket bedrefs nog tämligen lättvindigt med
mer eller mindre regelbunden omväxling af sådd och träda. Endast sparsamt upp-
trädde fruktträdgårdar och vinberg. Man sådde de fyra sädesslag, som höra hemma
i det tyska klimatet, och dessutom söder om Donau spelt, det romerska utsädet. Det
förnämsta husdjuret var svinet. Därjämte funno s får, getter, nötkreatur och hästar.
Särskildt gällde hästen som en värdefull egendom. Äfven höll man fjäderfä. Tranan
spatserade stolt omkring i hönsgården. En god del af lifvets nödtorft erhöll man
från allmänningsskogarne, boskapsskötsel, bifångst, jakt och fiske. Jakten var en
älsklingssysselsättning och bedrefs med de mest olikartade vapen, äfven med hund,
falk, sparfhök och till och med tama hjortar. Handtverket på landsbygden tjenade
hufvudsakligen det egna behofvet. Till upprätthållande af kvarnarne funnos särskilda
lagbestämmelser, och hvar och en var skyldig att låta mala på bestämda kvarnar.
Allmänningsjord omfattade ett betydligt område, men redan i det 5:te århundradet
begynner antalet delegare i sådan jord att aftaga. Mer och mer öfvergick brukanderätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
