Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANERNAS KULTUR. 97
germaner med blänkande yxa vid bältet, prästen i en mantel af ylle och biskopen i en
präktig purpurfärgad sådan, vallfärdande irländare i dammiga kläder och med långa
stafvar, en stormans utfärd till jakten med sitt följe, förnäma frankiska damer i vagn
eller bärstolar eller till häst, en trupp krigare under dofva hornstötar, bondfolk från
landsbygden med åsnor, korgar och kärror och därjämte schackrande judar och syrer
i orientalisk dräkt. Man strömmade till marknad och mässa. Ännu hade några
romerska skådespel bibehållit sig, framför allt sådana på cirkus. I Spanien åtnjöto
tjurfäktningarne redan stor popularitet. Öfverallt drefvo lättfärdiga lekare omkring.
Tiggarne skockade sig tillsammans i städerna, där kyrkan tog sig an dem, så att ett
slags fattigvård uppstod. Men den fredliga bilden vanställdes blott alltför ofta af
personliga fejder och förhärjande krig.
Ända hittills hade god sed och familjebanden tyglat germanernas drifter. Men
den nya omgifningen bragte bägge i upplösning, och begärelserna togo sig utlopp utan
hejd. De merovingiska härskarne dukade under till följd af omåttliga och tidiga
utsväfningar. Stormännen, såväl andliga som världsliga, följde det dåliga föredömet,
och på så sätt trängde giftet allt längre nedåt i samhället. Slutligen blef familjelifvet
alldeles upplöst. Under ränkfullt svek rasade man mot hvarandra med gift och dolk,
i synnerhet kvinnorna. Äktenskapsbrott voro alldagliga företeelser, och barn af olika
mödrar förföljde hvarandra med brinnande hat. Aktningen för kvinnan sjönk djupt,
och onaturliga böjelser voro vanliga. Östgoter, langobarder och angelsaksare höllo
sig bäst uppe i sedligt afseende, medan förhållandena i de gammaltyska landen i
allmänhet förblefvo nästan lika okonstlade, som de varit på Taciti tid. Ofördel-
aktigt verkade föräldrarnes obegränsade målsmanskap, hvarigenom alldeles skilda
åldrar, till och med barn, blefvo förenade i äktenskap. I öfverensstämmelse härmed
ansågs enligt lagen själfhämnd mot rätte målsmans vilja såsom ett svårt brott och
kvinnorof nära nog som lifssak. Men lag och praxis svarade ingalunda mot hvar-
andra. Såsom i gamla dagar förblef hemmet den tyska kvinnans egentliga värld. I
det nordtyska hushållet stod hon själf vid bryggkitteln. Själfva drottningen gjorde
så. Hon kokade, bakade, spann, höll vård om linneförrådet och styrde och ställde och
uppfostrade barnen, så länge de voro små. Understödd af kyrkan, begynte kvinnan
redan då att lösgöra sig ur sin rättslösa ställning. När kröningar började komma i
bruk, kröntes icke endast konungen utan äfven hans gemål.
Naturligtvis inträffade tidtals återgång i hela denna utveckling. I skarp motsats
till den allmänna förslappningen under den sista romartiden rådde nu starka lidel-
ser, en äkta germansk brist på själftukt och böjelse för öfverdåd. Det finns knappt
någon skändlighet, som ej förekom, och allra fördärfligast verkade slöheten gent-
emot hvarje moralisk känsla. Germansk styrka i förening med rorrferskt förfall
företedde en hemsk bild. Införandet af mansboten, som från början var beräknad på
förhållandet mellan likställda, medgaf den rike hvarje slags brott, sedan förmögenhets-
förhållandena blifvit olika. Det uppstod en formlig hunger efter makt och penningar.
På barbariskt vis hopades massor af smycken och dyrbarheter. En konungadotters
utstyrsel fyllde 50 lastvagnar. Den gotiska skatt, som Narses tog som byte, skall
hafva uppgått till flere tusen centner. Men skatterna försvunno ofta ännu hastigare,
än de samlats.
Under inflytande af den kejserliga värdigheten hade konungamakten tilltagit i
styrka. Gränserna för densamma lågo mera i de verkliga förhållandena än i lag-
bestämmelser, och dess utöfning berodde följaktligen på konungarnes egen eller deras
motståndares beskaffenhet. Det fattades organ för ordningens upprätthållande, hvaraf
uppkom ett hållningslöst vacklande mellan vanmakt och tyranni. När lagen ej räckte
till, måste våld och mord träda i stället. I Spanien blef konungamord nära nog den
vanliga formen för tronskifte, och af 15 northurnbriska konungar hafva 13 blifvit
fördrifna eller dödade. Till och med hof- och riksdagar öfvergingo till vapenskiften.
Intet under, att myndigheterna ofta visade sig våldsamma, odugliga och illasinnade,
eller att de använde ämbetet till öfvergrepp och förtryck såsom ett orättfärdighetens
privilegium. Och såsom herrarne så voro tjenarne. Förutom brödrakrig mellan
konungar och politiska strider mellan krona och adel fördes otaliga fejder af stor-
män och af småfolk. Hela trakter ödelades. Smittosamma sjukdomar vunno en
Världshistoria II. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
