Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
mat och dryck, stundom djur, särskildt stridshästen. Endast långsamt undanträngdes
dessa gåfvor till den döde af sådana i kristligt syfte, och slutligen upphörde äfven dessa,
hvarigenom eftervärlden gick miste om en viktig kunskapskälla. I enskildheter visar
sig en olikhet i begrafningssättet bland olika folk och i olika trakter. Jämte den
enkla bisättningen i jorden förekom sådan i träkistor, i murade grafkamrar och under
stenkummel. Vid Nord- och Östersjön har likbränning förekommit, hvilket där ledde
till en motsats mellan kristet och hedniskt begrafningsskick. De dödes kroppsstorlek
utgör för en fullväxt man ofta nära 6 fot och för en kvinna 5 fot och däröfver.
Benbyggnaden utvisar god proportion och kroppsstyrka. Skallen är vanligen lång-
sträckt och smal, dock inträdde stora förändringar genom blandning med främmande
folkslag.
Öfverblickar man hela händelseförloppet, så erbjuder sig en ovanligt färgrik bild:
det gamla kämpar med det nya, det germanska med det romerska, öfverallt öfver-
gång och omgestaltning och lif och rörelse till och med i det djupaste förfall. Ur
födslovåndorna framgick medeltiden. På gränsen till detta tidehvarf står en bety-
dande personlighet, Karl den Store. Han icke blott grundade ett germanskt världsrike
utan förkroppsligade en ny kulturutveckling eller åtminstone höjdpunkten af den
hittillsvarande, han skapade en renässans i andens värld. Denna hvilade på föreningen
af antik tradition och byzantinskt inflytande med tysk skaparkraft. En yttre sinne-
bild häraf utgör på visst sätt den än i dag bibehållna domen i Aachen med sin
höga kupol. Som förebilder tjenade tydligen byggnader i Ravenna och Rom jämte
Sofiakyrkan i Konstantinopel. Forntid och nutid sammanflöto här konstnärligt.
Byggnaden verkade eggande vida omkring: den gammalkyrkliga basilikan omformades
till den romanska domen, och det blef en sträfvaii att i planen harmoniskt infoga
de förut fristående tornen. De profana byggnadsverken stodo icke tillbaka. I Aachen,
Ingelheim och Nijmwegen uppstodo stolta palats, uppburna af pelare och smyckade
med mosaiker och målningar. Karl blef alltså en banbrytare äfven för målarkonsten
och det både i fråga om ämnesval och utförande. Det var icke längre blott religiösa
och tekniska synpunkter, som blefvo bestämmande, utan lika mycket estetiska.
Visserligen stod målarkonsten under starkt inflytande af antiken, men en sträfvan
efter själfständig formgifning, efter lefvande uttryck för känslan kallades dock till lif.
Skulpturen förblef mera bunden. Med undantag af träsnideriet var den öfver hufvud
ingen egentlig germansk konst. Också höjde den sig icke heller nu till större verk,
men i den lilla konsten har den utfört ganska beaktansvärda saker, liksom öfver hufvud
konsthandtverket på Karls tid nådde en icke anad höjd, gynnadt som det var genom
rikedom, praktlystnad och smak samt en inneboende, ursprunglig kärlek till konsten.
Äfven här möter map en efterbildning af antiken, men fritt och själfständigt omge-
staltad och bearbetad. Det är ett betydande afstånd från den merovingiska tidens
råa alster med det förhärskande flätverksmotivet.
Samma begär efter förbättring och försköning med utnyttjande af antikens mönster
märker man äfven i skrifkonsten. Man lade den merovingiska skriften till grund,
men ombildade dess oroliga och råa former under inflytande af de gamla minusk-
lerna. Ibland återvände man rent af till de gamla uncialerna. Skrifkonsten förenade
sig med målarkonsten i vissa praktverk, till hvilka man använde purpurfärgadt
pergament, guld, silfver och alla möjliga färger, och hvilka man utsmyckade med
ornament och bilder af en förvånande fulländning. Hade Merovingerna nöjt sig med
enkelt utförda sigill med endast bilden af ett hufvud, så använde Karolingerna efter
antika mönster skurna gemmer. Redan Pippin hade gjort slut på förvirringen i mynt-
väsendet, i det han i stället för den fria myntningen införde en statlig centralisation
i myntväsendet och alldeles upphörde att låta prägla guldmynt. Rätten att prägla
mynt var numera ett kungligt prerogativ. Karl den Store fortsatte och befäste denna
riktning. Hade mynten på Merovingernas tid varit efterapningar af de senromerska
och byzantinska med bilden af ett hufvud, så satte Pippin i dess ställe ett namn,
ett monogram o. d. Karl höjde myntens vikt och halt, förstorade ytan, ändrade
prägeln och bragte dem till en hög grad af fulländning. Hade konsten hittills varit
väsentligen kyrklig, och hade kyrkan utgjort föreningsbandet mellan antiken och det
dåtida lifvet, så hade konsten numera blifvit rent mänsklig, profan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
