Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PÅFVEDÖME OCH KYRKA
Påfvedömet är en af de väldigaste och egendomligaste företeelser, som historien
känner. En kyrklig och följaktligen i grunden en andlig inrättning, uttrycket för en
ursprungligen världsfientlig kyrka, har det i århundraden behärskat världen. Af
aristokratisk, ja teokratisk karaktär var det genom de personligheter, som uppburo
detsamma, en demokratisk makt, tidtals till och med den enda. Genom sina represen-
tanter härstammar det från folket för att höja sig öfver folken. Uppvuxet ur en ringa
begynnelse och ur skilda rötter, gynnades det af lyckliga omständigheter och uppbars
af egen inneboende styrka.
Den antika mänskligheten hade sammanförts inom ett världsrike, och Rom var
dess hufvudstad. När riket föll sönder, blef Roms historiska storhet bestående, upp-
rätthållen af romersk rätt, romerska inrättningar och romerska företag och förhärligad
genom stadens praktfulla yttre. Oföränderligt vidhöllo kviritérna den tanken, att
Rom var och förblef värjdens hufvudstad, och världen förmådde icke undandraga
sig dess trollmakt. Det blef småningom kristet, och Rom förvandlades från en antik
till en kyrklig stad. Ingen annan ort i Västerlandet kunde visa på ett lika lysande kyrkligt
ursprung och på apostlarnes fotspår. Ingen annan kunde omskapa sina katakomber
till en hart när outtömlig fyndort för helgonben. Ingen annan kunde uppvisa en sådan
rad af ärevördiga, konstnärligt förskönade gudshus. Ingen annan kunde genom yttre
sinnebilder så tydligt framställa kristendomens seger öfver hedendomen. I forntiden
var statsbegreppet förhärskande. Men det utplånades i onda tider och fick vika för
kyrkan, som var en frälsningens anstalt. Denna hade ursprungligen rört sig i repub-
likanska former, men sedan öfvertagit rikets befintliga institutioner och byråkratiska
gradering. Och den sistnämnda ledde uppåt, slutande i en spets.
På dessa båda grundpelare, Rom och kyrkan, reste sig påfvedömet. Till en
början var biskopen vid Tibern blott en tåld personlighet, därefter blef han en obe-
tydlig kejserlig ämbetsman, som dock mer och mer vann inflytande bland borgarne
och småningom äfven hos kronan. Han begynte hafva inflytande på tillsättandet af
stadens ämbetsmän och öfvervaka deras verksamhet. Han blef själf stadens främste
ämbetsman, först till gagnet, sedan äfven till namnet, slutligen stadens herre och
furste öfver det kringliggande landet. En klok finanspolitik och en omtänksam för-
valtning tjenade hans syften. Petri efterträdare blef Italiens- rikaste godsegare,
hvilket betydde så mycket mera, som nöd och fattigdom rådde rundt omkring.
Världshändelserna sammanväfdes med kyrkliga ärenden. Hvad som tycktes vara
den största olycka för Rom, var till gagn för påfvedömet: förflyttningen af residenset
och det västerländska kejsardömets undergång. För påfven innebar detta det
afgörande steget till själf ständighet. Såsom den på platsen högste och ständige digni-
tären trängde han sig helt naturligt i den frånvarande kejsarens ställe, tills han all-
deles vände sig bort från den olika beskaffade Östern och blef en västerländsk
makthafvande. Samma väg vandrade påfvedömet på det kyrkliga området, endast
på ett ojämförligt mera storartadt sätt. Roms biskop höjde sig till metropolit öfver
mellersta och nedre Italien med starkt inflytande i södra Frankrike. Såsom det
förnämsta apostoliska sätet egde Rom en naturlig hedersplats framför Västerlandets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
