Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
öfriga biskopssäten. Påfven var en efterträdare till de förnämsta apostlarne, sär-
skildt Petrus, hvars anspråk på myndighet öfver hela kyrkan syntes hafva öfvergått
på den synlige förvaltaren af ämbetet. Såsom kyrklig herde öfver den heliga hufvud-
staden utöfvade Petri efterträdare det kyrkliga herdeämbetet öfver det i tanken ännu
fortbestående romerska riket. Och denna roll genomfördes klokt, omtänksamt och
med järnflit. Utan ofruktbara dogmatiska strider sökte man vid Tibern bevara det
gifna arfvet oförfalskadt och utbilda det alltefter omständigheternas kraf. Den ene
motståndaren efter den andre dukade under. Alltmer fästes den västerländska
kristenhetens blickar på Rom. Visserligen tillade sig kejsar Konstantin ännu biskops-
titeln och betraktade ledningen af kyrkan som en af sina befogenheter. Efter-
trädarne gjorde det äfven i teorien, men aflägsnade sig i sak och snart äfven till
rummet så långt därifrån, att en lucka uppstod, en tom plats, där småningom
apostlarnes efterföljare växte in. På så sätt bildade det universella påfvedömet en
naturlig ersättning för det universella kejsardömet, fastän i omvänd ordning: det
utgick från kyrkan och upptog i sig det världsliga. Redan 445 kunde Valentinianus III
beteckna den apostoliska stolen som kyrkans högsta lagstiftande och dömande
myndighet. Politiskt sedt blef påfven en representant för det romanska väsendet
under den ariansk-germanska öfversvämningen och den orientalisk-grekiska reaktionen.
Midt i den allmänna förödelsen reste sig Petri klippa fast och hög. Och medan
Västerlandet sönderföll i en mängd af stater, rådde enighet blott i det rike, som
icke är af denna världen.
Leo I (440-461) var den förste påfven af världshistorisk betydelse.
Plikttrogen, nitisk, bevandrad i teologiskt vetande, vidtskådande och djärf, har
han med klart förstånd uppfattat, hvad omständigheterna inneburo af fördel för
hans värdighet, samt befästat och utvidgat detta. Just då såg det olycksbådande
ut. Det romerska riket sviktade under trycket af germanska eröfrare, de oroliga
hunnerna samlade sig vid gränsen, i Ravenna sutto en kvinna och en stackare på
tronen, och kyrkliga tvister upprörde sinnena. Leo ingrep nitiskt, medlande, ord-
nande och befallande. Men härunder framkallade han två konflikter, som i väx-
lande gestalt fortgått igenom århundraden: med de galliska biskoparne och med
patriarken i Konstantinopel. I Gallien eftersträfvade Arles att blifva metropol för
de sydfranska stiften, men stötte därvid på motstånd från dessa, som vädjade till
påfven. Leo höll en synod, som gick skarpt till rätta med den trotsige Hilarius af
Arles; men sedan slog han om och anvisade honom en ansenlig kyrkoprovins med
en påflig vikaries rättigheter och plikter. Biskopen af Arles kunde i denna ställ-
ning sammanhålla den sydgalliska kyrkan under det nu inbrytande arianska an-
loppet för att förena den med den apostoliska stolen.
Långt våldsammare utvecklade sig händelserna i Östern. Där sammanträdde
451 konciliet i Chalkedon, hvars utslag i hufvudsak utföll i påflig anda. Det artade
sig härigenom till en förening mellan Väster- och österland, som gjorde Petri stol
till en bestämmande makt äfven i Orienten. Men då lade sig kejsaren emellan, tills
kyrkan i Nya Rom (Konslantinopel) erhöll samma rang som den i Gamla Rom. De
påfliga legaterna besvärade sig, äfven Leo inlade sitt ord, och patriarken sände ett
ödmjukt svar för att bilägga brytningen. Men synodens beslut förblef orubbadt,
och därmed fortfor äfven söndringen. Bättre framgång hade Leo i Italien. Det
lyckades honom att aflägsna Attila och göra sig till trons räddare gentemot den
inbrytande hedendomen. När vandalerna hemsökte Rom, var påfven den ende, som
vågade framhärda för att begära försköning och sedan återupprätta den djupt föröd-
mjukade staden. En tacksam kyrka har upphöjt den förtröstansfulle till helgon och
kallat honom den Store samt bisatt honom som den förste påfven i S:t Petersdömens
förgård.
Leos styrelse var en ljuspunkt i en mörk tid; hastigt mulnade åter himmelen.
Rom dukade under för Ricimers vilda skaror, riket sammanstörtade, och germanska
konungar blefvo dess herrar. Detta medförde visserligen den fördelen att starkare
draga de rättrognes ögon mot påfvedömet, men denna uppvägdes till god del af en
ny brytning med Österlandet, hvarest kejsarne afgjordt ville ställa Konstantinopel i
främsta rummet. Påfven Felix III (483–492) inkallade en synod, som afsatte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
