- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
120

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
delse med England och har äfven vändt sig till irerna och spanjorerna. Han rik-
tade förnämligast sin uppmärksamhet på österlandet, där först perserna och sedan
muhammedanerna framträngde, allt medan striden om Kristi enda eller dubbla natur
och vilja rasade utan uppehåll. Patriarken Sergius af Konstantinopel sökte försona
monofysiterna genom att framställa den satsen, att hos Kristus visserligen förefanns
en dubbel förmåga att vilja, men att hans vilja i sin verksamhet blott var en. Här-
emot uppträdde Sophronius, som senare besteg stolen i Jerusalem. Påfven utgick
från praktiska synpunkter och intog därför en medlande ställning, hvarför han dock
endast skördade fördömelse af prästerskapet. Slutligen såg kejsaren ingen annan
utväg än att låta utarbeta en trosstadga, den s. k. Ekthesis, som förbjöd talet om ett
eller två slags viljeyttringar. När aktstycket kom till Rom, satt Severinus på Petri
stol, som i motsats till sin närmaste företrädare erkände två slags viljeyttringar.
Efter hans död förflöto flere månader, innan Johannes IV (640-642) blef vald och
bekräftad i sitt ämbete. Han stod på samma ståndpunkt som Severinus. Kejsar
Heraclius lät Ekthesis falla för att ej stöta Västerlandet. Johannes’ efterträdare
Theodor I (642-649) råkade i strid med patriarken Paulus, som hyllade de monote-
letiska åsikterna och därför blef bannlyst. Patriarken afgaf en hälft medgifvande
förklaring, som dock icke tillfredsställde påfven. Striden blef allt bittrare, tills kejsar
Konstans II, trött på det eländiga virrvarret, genom ett edikt, Ty pös, befallde,
att alla strider angående viljeyttringarne hos Kristus skulle upphöra. Annorlunda
förhöll sig påfven Martin I (649-653, f 655), som med 105 biskopar höll den första
stora Lateransynoden och lät fatta det beslutet, att två slags viljeyttringar måste
antagas. En skur af förbannelser störtade öfver dem, som lärde annorlunda. Kej-
saren var icke sinnad att tåla detta; han lät fängsla kyrkofursten och föra honom
till Konstantinopel. Han ställdes inför en domstol och dömdes till döden, men på
partriarkens förbön skonades han till lifvet och förvisades till Krim, där han dukade
under i elände.
En päfves afsattning genom byzantinsk lekmannarätt var något oerhördt, och
dock kunde, redan medan Martin lefde, Eugenius I (654-657) bestiga Petri stol.
Han möttes af allahanda svårigheter, och blott en tidig död räddade honom undan
ledsamma erfarenheter. Den nye påfven Vitalianus (657-672) återställde freden inom
kyrkan genom åtskilliga eftergifter. Nöden var stor, i det att muhammedaner och
langobarder trängde på. Till deras bekämpande anlände kejsar Konstans 663 till
Rom, där han rönte ett lysande mottagande. Till tack därför släpade han med sig
konstverk och värdesaker och gynnade Ravenna. Ärkebiskop Maurus i Ravenna för-
klarade sig oafhängig. Påfven bannlyste honom, och han svarade på samma sätt.
Väsentligen bättre gestaltade sig förhållandena i England, där katolicismen vann
öfverhand efter hårda strider och genast trädde i närmare förbindelse med påfvestolen.
Påfven utnämnde Theodor af Tarsus till ärkebiskop i Canterbury och öns primas.
Med honom och den till hans hjälp medsände abboten Hadrianus begynte den engel-
ska kyrkans blomstringstid. Under tiden växte nöden i Österlandet genom de otrogne.
Kejsaren medlade till och med med uppoffring af den ännu gällande Typos. Han
befallde ärkebiskopen i Ravenna att mottaga invigningen i Rom och skref i försonliga
ordalag till den »allmännelige påfven», som då var Agatho (678-681). Denne inkallade
680 en stor -synod till Rom, som dock icke afgjorde den monoteletiska frågan. Därpå
sammanträdde det sjätte allmänna konciliet i Konstantinopel, där alla fyra patriar-
katen voro representerade. Detta förkastade den monoteletiska läran och erkände
två viljor hos Kristus. Den romerska riktningen hade segrat, men påfven Honorius
fördömdes såsom monoteletisk innehafvare af den påfliga värdigheten. Påfven Leo
II (681-683) biträdde detta utslag och förklarade Honorius för en förrädare mot den
apostoliska kyrkan. Senare släkten hade svårt att smälta, att en Petri efterträdare
blifvit dömd som kättare, hvarför de sökt bortförklara detta förhållande. Invigningen
af den nye kyrkofursten Benedikt II (683-685) dröjde nästan ett helt år. Det upp-
gifves, att kejsaren afstått från inhemtandet af hans bekräftelse. Denna skall hafvä
legat i händerna på den närmaste exarken, som också utöfvade denna rätt ända till
731. Härmed sammanhänger ett förvirradt intrigspel, som i snabb växling förde på
Petri stol en rad utländingar, hvilkas åminnelse mestadels är höljd i dunkel. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free