Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFVEDÖME OCH KYRKA.
123
Merovingerna till Karolingerna. Blotta faktum, att man utbad sig den apostoliska
stolens råd, ådagalade dess växande anseende. Zakarias själf fick ingen fördel däraf,
men väl hans efterträdare Stefan II (752-757) och detta först efter mycken strid.
Aistulf belägrade Rom, och påfven bad kejsaren bevekande om hjälp. Då denna
uteblef, reste han norrut till frankernas rike. Det var alltså kejsaren själf, som fram-
kallade den afgörande vändningen i påfvestolens politik. Gränslös vördnad mötte
Stefan, den förste påfve, som beträdt gallisk mark. Han mottogs med stor högtid-
lighet af konungen och höll i början af januari 754 sitt intåg i det kungliga
palatset i Ponthion. Här lofvade Pippin hjälp mot langobarderna samt tillerkännande
eller återlemnande af exarkatet tillika med de orter i.. hertigdömet Rom, som till-
hörde den helige
Petrus. En försam-
ling af frankiska
stormän bekräftade
detta i Quierzy,
hvarefter konungen
och hans söner,
Karl och Karlman,
utfärdade en ur-
kund i denna anda.
Gåfvan har gifvit
anledning till en
beryktad ändlös
strid och blef en
grundpelare för påf-
vedömets världsliga
makt. Man trodde
länge, att den af
Pippin utfärdade
urkunden, hvars
ordalydelse gått för-
lorad, samman-
hängde med en för-
falskning, den s. k.
»konstantinska do-
nationen», enligt
hvilken hela Italien
och ännu mera till-
försäkrades påfven.
I verkligheten rörde
det sig blott om ut-
rymmande af det
romerska området
och exarkatet till
förmån för påfven.
Den helige Maximiani biskopsstol med
elfenbenssniderier, Ravenna.
Efter fotografi af Fratelli Alinari, Florens.
Till tack därför satte
påfven kronan på
den ädelmodige gif-
varens hufvud i S:t
Denis’ döm och gick
alltså med hela sin
auktoritet i god för
det nya konunga-
huset. Förbittrade
sågo sig langobar-
derna tvungna att
afträda Ravenna
och andre städer,
så att påfven seg-
rande och omgifven
af ett frankiskt följe
kunde återvända
till Tibern. Men
knappt voro bunds-
förvanterna borta,
förrän Aistulf för-
bittrad förnyade an-
greppet. Han visste,
att det var det sista
försöket af hans
folk att återvinna
sin maktställning.
Men förgäfves. Den
eviga stadens mu-
rar höllo stånd, tills
Pippin drog till Ita-
lien och segrade
utan ansträngning.
Då kommo kejsa-
rens sändebud och
återfordrade exarkatet af den frankiske konungen. Men denne öfverlät området
ånyo till den helige Petrus och särskildt Pentapolis och exarkatet, från hvilkas städer
han lät infordra nycklarne för att nedlägga dem på apostlafurstens graf. Nu hade
påfven trädt i kejsarens ställe som italiensk landsherre. Kyrkostaten spolades af
Medelhafvets, Adriatiska hafvets och Pos vågsvall, medan det kejserliga väldet endast
med knapp nöd kunde hålla sig uppe i några aflägsna kusttrakter. Från en ringa
början hade Kyrkostafen vuxit sig stor. I kraft af sin landshöghet som det romerska
folkets representant utnämnde påfven Pippin och hans söner till patricier. Dock
bestod ännu så länge den kejserliga högheten åtminstone till namnet.
Den frankiske konungen var nu skyddsherre.1 Från Stefan II:s betydelsefulla
pontifikat är vidare att anteckna en tvist med Bonifatius, som dock blef bilagd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
