- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
125

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PÅFVEDÖME OCH KYRKA. 125
ett obetingadt fasthållande vid den allmänneliga kyrkans lära. Grekerna gjorde under
änkekejsarinnan Irene ett försök till närmande, som ledde till konciliet i Nicsea år
787, det första allmänneliga efter de stora förändringarne i det östromerska riket.
Det erkände påfvens primat och återupplifvade tillbedjandet af helgonen och deras
bilder. Den romerska uppfattningen hade alltså att anteckna ännu en seger i Öster-
landet. Eljest voro Hadriani sista år ganska orosfyllda. Karls öfvermakt gjorde sig
alltmera kännbar. Det uppstod ett parti af hofteologer, som antagligen leddes af
Alkuin och Angilbert, abbot i S:t Riquier. Det framträdde redan under bekämpandet
af adoptianismen, som företrädesvis skedde på frankiska rikssynoder. Ännu mera
afgörande voro de öfverläggningar, som följde på riksdagen i Frankfurt och voro
riktade mot konciliebesluten i Nicsea. Påfven hade sedan ingen annan utväg än att
så vidt möjligt försvara sin ställning i fråga om kyrkoläran, medan han i politiken
understödde frankerna. Han hade ingen framgång, ty ännu länge förkastades bild-
dyrkan på de frankiska synoderna. Förhållandena tillspetsade sig nu, så att ett rykte
visste berätta, att den engelske konungen Offa hade tillrådt Karl att af sätta Hadrianus
och upphöja en påfve af franjdsk härstamning. Karl kan näppeligen hafva haft
en dylik afsikt. I full besittning af sin makt afled Hadrianus juldagen 795. Alkuin
författade på uppdrag af Karl en grafskrift, som tecknades på marmor i gyllene
bokstäfver och sändes till Rom.
Hadrianus I:s regering kan i betydelse jämföras med Gregorius den Stores. I
Östern och Västern återställdes freden inom kyrkan, i Norden utbreddes kristendomen,
och en betydande stat grundades i Italien, den största vid sidan af den langobardisk-
frankiska. Rom blef åter hufvudstad och pryddes af påfven med praktfulla
byggnader. Lateranen utgjorde den egentliga medelpunkten för det kyrkligt-politiska
lifvet. Redan under Stefan III räknade man sju kardinal-biskopar, och nu upp-
kom sannolikt ordo romanus till den romerska gudstjenstens reglering. Jämte Late-
rankyrkan reste sig det påfliga palatset med pelare och bildverk. Här uppstod en
formlig hofstat med noggrann rangordning. Stolt skref Hadrianus till Karl, att Petri
stol hade makt att lösa och binda, och att dess innehafvare vore världens öfver-
hufvud. Hvad som fattades i verkligheten, utfylldes åtminstone ideellt genom
konstantinska donationen. Hade hittills det påfliga kansliet räknat efter kejsarens
regeringsår, så inleddes nu i stället skrifvelserna i Trefaldighetens namn med datering
efter påfvens regeringsår. Diplomatiskt betydde detta, att påfven icke erkände någon
herre utom Gud.
Emellertid hade trycket af det öfvermäktiga karolingiska världsriket under de
sista åren hvilat allt tyngre på Hadrianus, och under hans efterträdare Leo III (795-
816) trädde detta missförhållande ännu mera i dagen. I känslan af sin svaghet
erkände han faktiskt Karl som sin landsherre och gaf äfven uttryck häråt i ämbets-
skrifvelserna. Men denna hållning väckte anstöt på många håll i Rom, där man
drömt storhetsdrömmar. Ett motparti uppstod, som öfverföll påfven och insatte
honom i fängelse. Men Leo lyckades undkomma och skyndade öfver Alperna till
Karl för att söka skydd. Detta skedde vid en tid, då Irene förde regeringen i Kon-
stantinopel. Då trängde sig den tanken allt mer och mer fram, att imperiet borde
öfverlämnas åt frankernas härskare. Med frankiskt följe vände Leo tillbaka till Rom,
och juldagen 800 satte han i Petersdömen med klok beslutsamhet kejsarkronan på
Karls hufvud. Härmed framstod Västerlandet såsom jämbördigt vid österlandets sida,
och en handling var utförd, hvars betydelse det var den ovissa framtiden förbehållet
att uppdaga. För Rom betydde denna handling närmast kejserlig öfverhöghet, som
utöfvades af ett där residerande ombud. Leo har själf djupt känt detta och sökte
förgäfves undandraga sig den kejserlige ombudsmannens myndighet. När han sökte
handla på eget bevåg, anlände Rernhard, en anförvant till Karl, för att öfvervaka hans
uppförande.
Innan han ankom, hade Leo dött och ersatts af Stefan IV, en förnäm romare,
som lät staden svära kejsaren trohetsed och begaf sig till frankernas rike för att i
Reims smörja och kröna dess nuvarande härskare, Ludvig den Fromme. Karl hade
själf låtit kröna sin son i Aachen. Denna handling var nu ställd i skuggan och ett
nytt steg taget i riktning mot den uppfattningen, att kejsarkröningen måste verkställas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free