Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Byzantinska väldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYZANTINSKA VÄLDET. 129
sjuårige son, Theodosius II, besteg tronen, som han innehade nära nog ett hälft
århundrade (408-450). Theodosius var en inskränkt natur, och dock upplefde han en
tid af inre fred och yttre framgång. Regeringen fördes länge af hans äldre syster
Pulcheria, en högt begåfvad, för munkväsendet intresserad kvinna. Vid hennes sida
framstod den lärda Eudoxia, kejsarens gemål, som hade poetiska anlag. Men dessa
båda blefvo oense, och Eudoxia måste draga sig tillbaka till Jerusalem. Hofvet i
Ravenna förödmjukades. En stor samling rättsbestämmelser sammanfördes i den
theodosianska lagboken. Just då svåra förvecklingar hotade med hunnernas konung
Attila, dog Theodosius, hvarefter Marcianus, en bepröfvad man, bekläddes med
purpurn. I hans tid uppträdde germanerna, i väster svebern Ricimer och i, öster
goten Aspar. Genom dennes ingripande erhöll krigstribunen Leo I (457-474) från
Illyrien den kejserliga kronan, som patriarken satte på hans hufvud. Det var första
gången, detta skedde, säkerligen för att ersätta arfsföljden. Han hölls i början till-
baka af Aspar, och endast genom att störta denne kunde Leo bryta de germanska
legotruppernas öfvermäktiga ställning. Efter hans död öfvertog hans mag Zeno
(474-491) regeringen. Under hans tid var riket utsatt för många skakningar, som
förlamade dess styrka och möjliggjorde Odovakars maktställning. Då kejsaren dog,
gaf hans änka sin hand och därmed också riket åt en hofämbetsman Anastasius
(491-518). Han råkade i ytterst svåra förhållanden. De ortodoxe framställde alltjämt
stegrade fordringar och förenade sig med den missnöjda delen af hären. Vid kejsarens
död var riket nära sin undergång.
Man behöfde nödvändigt en krigare, som tillika anslöt sig till konciliet i
Chalkedon. En sådan fann man i Justinus I (518-527). Slipad, energisk, utan bildning
hade han invandrat som en fattig herde för att sluta som grundläggare af en ny
kejserlig dynasti. Han nedslog ett uppror af de ortodoxe och förlänade ära åt de
grekiska vapnen genom krig med perser och etioper. Men redan nu begynte de hälft
golitiska cirkuspartierna, de gröna och de blå, att söndra Konstantinopels befolkning.
Ännu medan Justinus lefde, grepos regeringstömmarne af hans systerson Justinianus,
som därpå regerade som envåldshärskare från 527 till 565.
Justiniani regering är den mest betydelsefulla i det byzantinska rikets historia.
Den ådagalägger rikets art och styrka på ett sätt som ingen annan. I sin berömda
lagsamling uttalade härskaren, att samhället hvilar på vapen och lagar. Stödjande
sig på dessa, har han gjort kejsardömet till en stormakt äfven i Västerlandet. Hans
härar underkufvade Afrika, Italien och södra Spanien, och till och med frankerna
hyste farhågor för sin Medelhafskust; däremot hade han mindre framgång i norr och
öster. På de ryska och ungerska låglanden och i Siebenburgens berg hade
slaverna (slövener) och bulgarerna slagit sig ned, fattiga, vilda och krigiska. Deras
horder, som ofta förstärktes med andra folkslag, drogo nästan oafbrutet öfver Donau
och kommo upprepade gånger ända fram till Konstantinopel. Nästan samtidigt uppstod
en rörelse på Asiens högstepper. Turkarne framträngde och grundade ett mäktigt
rike. Af denna eller andra orsaker stördes de finsk-ugriska avarerna och bröto
upp från sumptrakterna vid Aral och Kaspiska hafvet mot Västern, där de blefvo
ett fruktansvärdt gissel för folken. Ännu farligare var upprorsrörelsen bland perserna
mot slutet af 6:te århundradet under ledning af den store Chosrev I (Chosroés), som
mot den byzantinska kulturmäkten uppställde en hellenistisk-zoroastrisk. Han
företog upprepade härnadståg ända till Mindre Asien. Justinianus sökte klokt nog
fördröja faran genom gåfvor, tributer och skicklig politik.
Den betydelsefulla och mångsidiga verksamheten utåt motsvarades af den inre
ämbetsförvaltningen, som omfattade hela det offentliga lifvet: lagstiftning, för-
valtning, finansväsen och kyrka. Kejsaren arbetade outtröttligt på den forna cen-
tralisationens återupprättande. Han tålde ingen makt vid sidan af sig, han ansåg
sig liksom förkroppsliga en högre idé. Han ingrep aldrig personligen, men i stället
omspann han hela världen med sina tankar från sitt tyska gemak i det af guld och
marmor skimrande palatset. Den oförgängligaste minnesvården har Justinianus upp-
rättat åt sig som lagstiftare. Hans lagböcker ega lifskraft ännu i dag. En kommis-
sion under den lärde Tribonianus sammanfattade dem i Codex Justinianeus (529),
som kejsaren lät kungöra som rikslag. Vid sidan af denna codex samlades några
Världshistoria II. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
