Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Byzantinska väldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
år senare (533) pandectce eller digesta (lagtolkningar), afsedda mera för praktiskt
bruk. Såsom vetenskaplig rättslära gällde fyra böcker institutiones (533). Codex blef
ytterligare förbättrad och tillökad med novellce (nya förordningar).
Jnstinianus hade betydelse äfv^n som teolog. Det gällde för honom att nedslå
kätteriet och bilägga misshälligheterna till gagn och fromma för rättrogenheten, som
han ansåg hafva blifvit anstucken. Striderna om Kristi naturer mellan katoliker
och monofysiter stodo sedan lång tid i förgrunden. Konciliet i Chalkedon hade för-
gäfves sökt bilägga dessa till de rättrognes förmån. I det berömda »trekapitelsediktet»
af 544 uttalade sig emellertid kejsaren emot några kyrkolärare, hvilket särskildt syntes
de ortodoxe anstötligt och uppväckte en rörelse, som uppfyllde kejsarens hela åter-
stående regeringstid och nödgade honom att inskrida än mot det ena, än mot det andra
partiet, för att slutligen likafullt i grunden skaka både kyrka och stat. Eljest lät
Justinianus uppföra talrika kyrkor, framför allt den ojämförliga Hagia Sofia i Kon-
stantinopel, som visar kyrkobyggnadens förändring från den mera enkla basilikan
till den praktfulla kupolkyrkan. Han gjorde slut på den sista återstoden af offentlig
hedendom och stängde bl. a. den ärevördiga filosofskolan i Athen (529). Gränserna
skyddades omtänksamt med murar och borgar, militärvägar anlades, broar och vatten-
ledningar uppfördes, hvarjämte samfärdsel och handtverk befordrades. Kejsaren
skapade en viktig industri genom införande af silkesmasken.
Justinianus var en arbetets man, i h vilken tidsandan afspeglade sig. Med ovanlig
takt förstod han att välja sina tjenare och kallade talanger till lif genom stora upp-
gifter, som gåfvo glans åt hans regering. Visserligen rasade Nika-upproret på Kon-
stantinopels gator, men det var egentligen blott ett plötsligt utbrott af den lättrörda
massan, som leddes af missnöjda partihöfdingar, och till på köpet i början af hans
regering. Eljest var det lugnt under densamma, hvilket säkert ej berodde på någon
tillfällighet. Vid kejsarens sida stod Theodora, en högtsträfvande, ränkfull och vilje-
stark kvinna. I motsats till gemålen gynnade hon monofysiterna, hvem vet om icke
med hans tysta medgifvande. Kejsarinnan har blifvit utsatt för förtal, icke sällan
beroende på skvaller och klandersjuka. Afunden kunde ej fördraga den stolta kvinnans
framgång. Hon och hennes gemål voro naturligtvis barn af sin tid. Båda sutto på den
byzantinska tronen, och folk och regenter voro hvarandra värdiga. De oerhördt kräfvande
uppgifterna framkallade tryckande skatter och tvångsåtgärder. Liksom belastade med för-
bannelser, tyngde dessa svårt. Prokopius har snillrikt men elakt tecknat denna tids historia.
Kejsaren synes alltigenom hafva varit en själf här skare, dyster, sträng, beräknande
och misstrogen. Han gick upp i det enda målet: förnyandet af den gamla kejserliga
härligheten. Tillika var han praktlysten, ceremoniell och sinnlig. Mycket, som han
eftersträfvat, blef ofullbordadt, mycket har gått under. Men i sina lagböcker och
byggnadsföretag lefver han ännu i dag. Justinianus var det 6:te århundradets
Ludvig XIV. Hans hufvudbrist låg i öfvermåttet. Vid hans död hade riket gränser
och uppgifter, som icke kunde vidhållas, och dock hafva hans inrättningar varit rikets
grundfästen. Hvad han varit, framgår af hans efterträdares historia.
Först besteg Justinus II tronen (565-578). Under honom gick största delen af
Italien förlorad till langobarderna, och förföll Afrika, medan perserna trängde långt
in i Syrien, och Balkanhalfön härjades af avarerna. I känslan af sin svaghet utnämnde
Justinus den thraciske krigstribunen Tiberius Konstantinus till medregent. .Såsom
ensam härskare slog denne perserna, men dog redan 582. På dödsbädden gaf han
kronan åt sin mag, den tappre Maurikios (582-603). Denne skickade den företag-
samme Smaragdus som exark till Italien, men han lyckades ej fördrifva langobar-
derna. Till påfvedömet stod man på mångfaldigt sätt i spändt förhållande. Oron
i östern förlamade alltför mycket rikets styrka. Det hade omväxlande att kämpa
med perser, avarer och slaver. Det ständiga krigen väckte slutligen förbittring bland
trupperna och osäkerheten jämte de tryckande bördorna missnöje i Konstantinopel.
Trupper och folk förenade sig och upphöjde den kappadociske höfvitsmannen Phokas
på tronen. Kejsaren måste fly, och Phokas öfvertog regeringen (603-610). Han lät
bringa om lifvet den förtjente Maurikios och hans fem söner. Därmed upphörde
på sätt och vis det gamla kejsardömet med universella anspråk för att lemna plats
åt ett, som nöjde sig med blotta landshögheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
