- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
134

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Byzantinska väldet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
särskildt bland munkarne. Så mycket tålmodigare förhöll sig kejsaren mot
sekterna, mot monofysiterna och paulicianerna, af hvilka de senare med stöd af de
paulinska brefven betonade kristendomens etiska sida och förkastade hela det yttre
kyrkoväsendet. En farlig sammansvärjning bildades, men kejsaren ingrep kraftigt
och lät till och med halshugga patriarken. Äfven eljest visade han sig som en visserligen
hänsynslös, men tillika kraftig bärare af kronan, och han förstod att väsentligen höja
rikets anseende. Särskildt araberna och de bulgarisk-slaviska grannarne vid Donau
fingo erfara kejsardömets nyvunna styrka. Däremot led riket själft af en förskräcklig,
vidt omkring härjande farsot, som blef särskildt farlig för Grekland, emedan slaviska
stammar inflyttade i de affolkade trakterna och därigenom fullständigt förändrade
befolkningens karaktär. Då Konstantin dog, syntes byzantinernas (rhomäernas) öfver-
välde fast grundad t i främre Asien och på Balkanhalfön. Däremot gick den kejser-
liga öfverhögheten tillbaka i Italien gentemot langobarder och snart äfven franker.
Blott en del af nedre Italien förblef ännu en säker besittning, så att de kejserliga
ståthållarne måste taga sitt residens i Neapel eller Syrakusa. År 775 dog Konstantin
på återvägen från ett krig med bulgarerna ombord på sitt skepp.
Det dröjde länge, innan riket erhöll en lika målmedveten och kraftfull härskare. Till
en början fortlefde ännu verkningarne af de båda sista regeringarne. Konstantins son
Leo IV ärfde kronan vid 25 års ålder, men dog redan 780, efterlemnande en blott
10-årig son, Konstantin VI. Regentskapet fördes af kejsarinnan-modern Irene, en
högtbegåfvad kvinna från Athen. Hon var till rikets och härskarhusets olycka
maktlysten, djärf och lidelsefull. Såsom grekinna älskade hon bildhuggarkonst och
var redan af detta skäl en anhängare af bilddyrkan. På grund häraf fick hon bland
ikonodulerna (bilddyrkarne) ett mäktigt anhang, som ej skydde några våldsamheter.
Härmed följde ett bakslag för ikonoklasterna (bildstormarne). Patriarkstolen besattes
med Tarasios, kejsarinnans förtrogne, och långsamt och försiktigt begynte man åter-
införa bilddyrkan. Ett med klok beräkning sammansatt koncilium började i september
787 sina förhandlingar i Nicsea, i hvilka äfven legater från påfven Hadrianus I deltogo.
Konciliet i Hierion förklarades kätterskt, och framställningar af Kristus och helgonen
blefvo tillåtna föremål för dyrkan. Tyvärr stannade icke kejsarinnan vid dessa i
hvarje fall endast medlande beslut, utan fullföljde än vidare sin kyrkopolitik. Då
äfven den krigiska kraften hastigt förlamades under detta kvinnoregemente, såg sig
kejsarinnan tvungen till en ofördelaktig fred med araberna, och likaledes var hon ur
stånd att underkufva de upproriska slaverna på det grekiska Peloponnesos. Då hon
helt och hållet tillbakasatte och skadade sin sons intressen, reste sig en del af
armeen och tvingade kejsarinnan att träda tillbaka och öfverlemna regeringen åt
Konstantin VI (790-797). Han försvarade rikets ställning gentemot bulgarer och
araber, men i den inre styrelsen visade han sig osjälfständig och grym och begynte
småningom gå i sin andligt öfverlägsna, ränkfulla moders ledband, hvarigenom han
ådrog sig prästernas och truppernas fiendskap. Slutligen blef han inspärrad i fängelse
och bländad, hvarefter Irene ännu fem år njöt frukterna af sina förbrytelser. Men
ställningen var hotande. Kalifen Harun behärskade hafvet och lät endast mot en
dryg tribut beveka sig till fred. I Bulgarien kom den fruktansvärde kanen Krum
till makten, hvilken djärft utsträckte sitt område öfver östra Ungern, och i Rom
återupplifvades kejsardömet af västerländingen Karl. För rhomäerna innebar denna
händelse Västerlandets affall äfven i rättsligt afseende - politiskt var det för länge
sedan förloradt - samt vidare uppkomsten af en i rang likvärdig europeisk stormakt
och ett ökadt af stånd mellan latiner och greker. I början framträdde detta hufvud-
sakligen i sammanstötningar på det kyrkliga området, hvilket kejsarinnan Irenes
kyrkopolitik endast tills vidare förmådde bilägga. Småningom vardt den skuldbe-
lastade insnärjd i patriciern Nikephorus’ garn (802-811) och stöttes från tronen, som
denne själf besteg. Den nye härskaren sökte kraftigt höja rikets finansiella bärkraft, för
hvilket ändamål han äfven anlitade klostren och kyrkorna, något som ådrog honom
dessas bittra hat. I trosfrågor var han fördragsam. Han slöt 803 en fred med Karl den
Store, hvarigenom gränserna fastställdes. Plan nedslog ett farligt uppror af de pelopon-
nesiska slaverna, men lyckan svek honom i krigen mot araber och bulgarer. Vid ett
nattligt öfverfall af de senare fann kejsaren jämte en stor del af krigshären döden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free