- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
144

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

144 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
själfva klosterbyggnaden med dess mångfaldiga bekvämligheter öfverträffade natur-
ligtvis äfven de rikaste adelsgodsen under den hedniska perioden. Främmande
munkar och klerker från trakter med högre utvecklad kultur förde med sig förfinade
behof och erfarenheter i byggnadskonst och allahanda färdigheter, som omhuldades
af klostren. Många handtverkare höjde sig till konstnärlig färdighet, och därigenom
öppnades nya vägar till verksamhet för begåfvade män, som dittills varit hänvisade
till krigiska sysselsättningar och primitivt landtbruk. Trots förvirring, krig och hvarje-
handa trångmål, hvarigenom den frie bonden förlorade sitt oberoende, var dock
folkets kraft icke bruten i de områden, som tillhört det forna frankiska världsriket,
utan var i stånd att under de följande århundradena fylla och än vidare utveckla
dels gamla, dels nya former af mänskligt lif.
Särskildt anmärkningsvärda äro de framsteg, som kyrkan gjorde under denna
period. I alla delar af det frankiska riket, men framför allt i dem, som nyligen
vunnits för kristendomen, visar sig en betydande ökning i kyrkornas och klostrens
antal liksom i deras egendom. Tillika finner man en mäktig utveckling af biskops-
dömenas och de under dem underordnade kyrkornas organisation. Privilegiernas
antal hade vuxit och anspråken ännu mera. Dock hade mycket inträffat, som ned-
satte prästerskapets anseende. Redan hafva de häftiga förebråelser omnämnts, med
hvilka Karl den Store förevitade prästerskapet dess girighet efter arf. År 811 gaf han
kungsbuden (missi dominici) i uppdrag att fråga biskoparne inom sina områden
(missatica), om det vore att afsäga sig världen, då man blott afsade sig lagligt äkten-
skap, och vidare om det vore att afsäga sig världen, då man icke gjorde eller tänkte
annat än att finna utvägar, hur man skulle skrämma de döende med helvetets
eld eller locka dem med paradisets förjder att icke lemna sina egodelar åt barnen,
utan skänka dem åt kyrkan. »I gören», sade han, »mina bönder till tiggare, och
sedan irra de omkring utan hus och hem och gå i förtviflan ut på rof.» När konungen
kunde tala så i ämbetsskrifvelser, hur skulle då det ansvarslösa folket tala i vredesmod
eller man och man emellan? Måste icke de andliges ära och anseende lida under
en dylik dom? Helt visst, men i det hela var den motsatta åsikten öfvervägande.
Liksom i det 8:de århundradet, då Bonifatius kom till frankernas land, och den frankiske
konungen Karlman gick i kloster, så var äfven i det 9:de århundradet den kyrkliga
rörelsen i stigande. De högre prästernas beteende i striden mellan Ludvig den
Frommes söner var skamligt. De tillvällade sig en kyrklig disciplinär myndighet öfver
kejsaren, som icke tillkom dem, och de gjorde så på andras befallning. I stället för att
bistå den beträngde gjorde de sig till våldsverkarnes redskap. När den gamle kejsaren
blifvit befriad genom sin söner Ludvig och Pippin och andra trogna, då kommo
äfven de högre andliga tillbaka till honom och erkände, att de gjort orätt. De upp-
häfde de kyrkliga bestraffningar, enligt hvilka de förklarat honom oskicklig att
någonsin åter taga och bära svärdet, och sökte skjuta skulden på Ebo, ärkebiskopen
af Reims, som hade måst verkställa dessa kyrkliga mått och steg mot kejsaren.
Liknande domar ådrogo sig flere högre andliga genom sitt förhållande under konung
Lothar II:s skilsmässoprocesser med sina olyckliga gemåler. Men dessa förvillelser
uppvägdes däraf, att kyrkan i stort sedt hade så stor betydelse för kulturlifvet i dess
helhet, och däraf, att just de mest betydande i samhället, så snart de icke själfva
uppburo den politiska makten, af kyrkan hoppades på hjälp i tidens nöd, eller
åtminstone trodde sig i de kyrkliga ämbetena finna det bästa tillfälle till inflytande och
makt. I bägge fallen gjorde de sitt till för att stärka de kyrkliga maktmedlen. Wala,
abbot i Corvey, liksom Karl den Store en sonson till Karl Martell och en längre tid
den store konungens förtrogne, uppträdde senare, särskildt på riksdagen i Aachen
828, med stor skärpa mot den myndighet, som staten egde öfver kyrkan. Han
kallade detta tillstånd för kyrkans träldom och fordrade fria val af biskopar och
abboter. Han klagade öfver att dessa heliga ämbeten tillsattes af gunst och förirrade sig
slutligen till den abstrakta och med hänsyn till de rådande förhållandena ogenom-
förbara satsen, att de andlige skulle frånsäga sig alla världsliga sysselsättningar och
kejsaren af hålla sig från all inblandning i kyrkliga ärenden. Huru mycket man än
må ogilla detta Walas uppträdande och äfvenså de andra ledarne af prästerskapet,
Hinkmar och Ebo af Reims, så kvarstår dock det förhållandet, att dessa män voro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free