- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
152

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
myndighet på arfsrätten. Af ett af de första dokumenten från hans regeringstid fram-
går det alldeles tydligt, att han mycket väl visste, att tyskarnes konung kunde
väljas ur ett annat hus äfven i det fallet, att hans eget blomstrade. "
Konung Henrik hade upprepade gånger besegrat slaverna vid Elbe, med hvilka
saksarne lågo i ständiga gränsfejder, och därmed förberedt underkufvandet af landet
mellan Elbe och Öder. Detta verk befordrades i all synnerhet af markgrefve Gero,
åt hvilken konung Otto hade uppdragit bevakningen af östra gränsen. Denne full-
gjorde uppdraget under trettio års tid ända till sin död 965 med sådan klokhet och
kraft, att man kan anse honom som den egentlige grundläggaren af det tyska väldet
mellan Elbe och Öder. Han hade den hänsynslösa hårdhet, som gränskrig med
vilda folkstammar fordra och äfven framkalla, men måhända just därför var han så
mycket angelägnare att gifva yttre bevis på kyrkligt sinnelag. Han offrade mycket
på utrustningen af klostret Gernrode vid Harz, som han grundlagt, Crch hvars kyrka
ännu i dag bevarar värdefulla rester af dessa dagars byggnadskonst. Med slavernas
underkastelse följde deras omvändelse till kristendomen. Biskopsdömen, kloster och
borgar voro medelpunkter för institutioner och nybyggen, som förberedde och under-
stödde det tyska herra-
väldet öfver dessa gräns-
land. Dessa framgångar
stärkte det återupplifva-
de tyska konungadömet.
Stamhertigarnes värdig-
het fortfor visserligen,
men de måste finna sig
i att vara ämbetsmän
och vasaller under ko-
nungen. Emellertid reste
sig ännu alltjämt själf-
viska intressen bland de
olika stammarne och än-
nu mera bland de and-
liga och världsliga makt-
hafvarne, som ej kunde
glömma, hur själfstän-
diga de varit för ännu

^^
Mantelspänne med konung
Henrik I:s bild.
Originalet i Königl. Miinzkabinett i Berlin.
helt kort tid sedan. Trots
sina stora kungliga och
krigiska gåfvor och oak-
tadt hans upphöjelse till
konung försiggått under
högtidliga former och
utan någon gensaga, ha-
de konung Otto dock
under fem års tid att be-
kämpa alltjämt förnyade
uppror af stormännen.
De farligaste bland dessa
voro Ottos bröder, Thank-
mar och Henrik, samt
hertigarne af Franken
och Lothringen jämte
ärkebiskopen af Mainz,
en ärkekonspiratör. En
lycklig tillfällighet räd-
dade konungen i hans högsta nöd, så att han blef herre öfver sina motståndare.
Han härskade sedan i tio år öfver det tyska landet under åtnjutande af stort anse-
ende, ehuru äfven under denna tidrymd invecklad i upprepade konflikter med rikets
stormän.
I Frankrike kämpade vid denna tid konung Ludvig IV med en öfvermäktig vasall,
hertig Hugo af Francien, som i likhet med konung Ludvig var gift med en syster
till den tyske konungen. Otto blef indragen i striden mellan svågrarne, men mindre
till följd af släktskapsförhållandena än traditionerna oi det karolingiska riket. Otto
betryggade år 940 åt riket besittningen af Lothringen. År 946 framträngde han ända till
Paris och Rouen för att understödja den franske konungen. En synod i Ingelheim
- på tysk mark alltså -, som stod under Ottos beskydd, afgjorde den franska tron-
striden 948. Otto gjordte icke anspråk på någon laglig öfverhöghet öfver Frankrike.
Han utöfvade faktiskt stort inflytande i detta land, men han gjorde det gällande med
mycken måttfullhet. Svagheten i det franska konungadömet, som ej förmådde bringa
de öfyermäktiga vasallerna till underkastelse, återkallade till lifvet den karolingiska
traditionen, som i Tyskland och Frankrike såg delar af samma monarki. Men denna
tradition vann icke erkännande på alla håll.
Liknande grunder hade redan förut föranledt konung Otto att ingripa i Burgund
för att skydda den unge konung Lothar mot hans vasaller. År 951 drog han till
Italien för att ur markgrefve Berengar II:s våld befria Lothars syster Adelheid, änka
efter en annan kothar, den siste konungen af Italien. Berengar gjorde anspråk på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free