Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
162 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
skingrade, och vasallerna försvarade trotsigt sin själfständighet gentemot konungen.
Men denna landvinning hade dock till följd, att Schweiz bragtes i närmare beröring
med riket, och att de följande kejsarne i mången viktig fråga kunde hemta rättsligt
och materiellt stöd ur sitt herravälde öfver Burgund.
Konung Konrad synes hafva varit en lugnt öfverläggande man med fast vilja.
Det är endast ett bevis på förhållandenas tvingande makt och på det allmänna tänkesättet i tiden, att äfven Konrad II två gånger lemnade det af inre och yttre fiender
hotade Tyskland för att återupprätta sitt herravälde och därmed äfven ordningen
i Italien. Han lät 1026 kröna sig i Milano med den lombardiska kronan, sedan han
raskt underkufvat motståndet i öfre Italien. Därpå drog han 1027 vidare mot söder,
mottog kejsarkronan i Rom och uppträdde äfven i nedre Italien som härskare, men
återvände redan samma år till Tyskland. Tio år senare drog han för andra gången
till Italien och sökte på en riksdag i Pavia indraga de förlorade kronogodsen. Därpå
upptog han en blott delvis framgångsrik strid med ärkebiskopen i Milano och
sökte genom ett dekret, som tillförsäkrade stormännens vasaller ärftlig rätt till länen
(constitutio de feudis den 18 maj 1037), fästa detta krigiska stånd vid konungamakten.
Åtgärden var klok, och Konrad fortsatte energiskt att häfda kronans rätt. Men då
han 1038 återvände till Tyskland, tog närmast Burgund hans uppmärksamhet i
anspråk, och redan följande år bortrycktes han af döden från sitt outtröttliga arbete
för freden och rätten (1039).
Hans son Henrik III (1039-1056) var redan sedan 10 år utsedd och krönt till
hans efterträdare. Utan opposition öfvertog han regeringen och förde den till sin
tidiga död 1056 med sådan kraft och sådan framgång, att man allmänt anser hans
och hans faders regering som det tyska konungadömets och det därmed förenade
kejsardömets höjdpunkt. Böhmen tvingades att erkänna den tyska öfverhögheten,
som hertig Brzetislaw sökte undandraga sig. Ungern underkastade sig kejsaren efter
långvariga strider, hvarunder Mark Österrike utvidgades med Neumark ända till
Leitha. Men senare kunde Henrik icke behålla denna ställning, och äfven Polen
undandrog sig hans öfverhöghet. Icke mindre starkt motstånd rönte han af hertig
Gottfrid af Lothringen, som Henrik icke medgaf arfsrätt efter fadern öfver hela
hertigdömet. Först i Lothringen och sedan - då han hade vunnit markgrefvinnan
Beatrix’ af Toskana hand - i Italien blef denne Gottfrid anförare för en mäktig
opposition af furstarne mot kejsaren. Sålunda erbjöd Tyskland förvisso stora upp-
gifter för kejsaren, men den ursinniga förvildningen i Kyrkostaten kallade honom
icke dess mindre med bjudande makt till Italien.
Efter kejsar Otto III:s död hade påfvedömet ånyo blifvit en lekboll för den
romerska adeln. Under de närmaste åren hade Crescentii familj öfvertaget,
men n£r 1012 Crescentius och den af honom beroende påfven Sergius IV
dogo, genomdref grefven af Tusculum valet af hans son Theophylactus, som
kallade sig Benedikt VIII och tvingade den af Crescentierna valde motpåfven
att fly till Tyskland. Kejsar Henrik II förklarade sig, som vi sågo, för
Benedikt VIII och understödde under sitt romerska fälttåg så kraftigt påfven och
hans släkt, att vid Benedikts död 1024 hans broder Romanus lät viga sig till påfve
som Johannes XIX, och detta ehuru, han var lekman och på en och samma dag
måste mottaga alla vigningar. Påfvedömet blef därmed helt och hållet den grefliga
tusculanska släktens egendom. Vid Johannes XIX:s död förklarade familjens hufvudman sin tio-årige son för påfve under namn af Benedikt IX. Genom pojkstreck,
liderligt lefverne och alla slags brott vanärade han den påfliga stolen. Sedan 1045
måste han strida med en motpåfve, Sylvester III, och med ännu en annan, som
kallade sig Gregorius VI. Till den senare sålde han först den påfliga stolen, men
inledde därpå process för att återbekomma densamma. Hur annorlunda behandlade
man dock ej i själfva Rom denna biskopliga stol, som de kristne i fjärran land
ärade som helighetens symbol, ja nära nog som en representant för den gudomliga
viljan!
Henrik III drog 1046 öfver Alperna för att göra slut på detta elände. Enligt
dåtida åsikt fick lian icke undandraga sig denna plikt. Han kände sig icke endast
af pplitisk utan äfven af kyrklig och religiös öfvertygelse förbunden att gripa sig an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
