Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197.
165
därför icke kunde fläckas af den jordiska smuts, med hvilken den kom i beröring, eller af det blod, som lådde vid de brottslingars händer, som uträttade hans ärenden. Lika litet som han tog anstöt af de italienska städernas patarener, lika litet drog han sig för att värfva de råa normanderna till bundsförvanter, hvilka i Italien liksom i England sönderbröto all kyrklig och statlig rättsordning, om den stod i vägen för dem på deras plundringståg, och hvilka med all yttre gudaktighet ej ens läto hejda sig af påfven och hans rättigheter. Gregorius VII har för öfrigt själf fått plikta härför. Han måste upplefva, att dessa hans vänner plundrade Rom så, som det ej blifvit plundradt sedan Alarichs tid, och måste till på köpet tiga och återhålla bannstrålen, som han så ofta slungat för mindre orsak. Han skydde vidare icke att mot den af romarne 1058 valde och personligen aktningsvärde påfven Benedikt X uppställa en motpåfve och att därvid betjena sig af det kejserliga inflytandet på ett sätt, som han och hans parti principiellt för-
kastade. Med list och med vapenmakt förstod han vidare att förjaga Benedikt X ur själfva
Rom. Benedikt hade valts under oroligheter och partistrider såsom ofta vid påfveval, när icke en öfverlägsen makt framtvingade ordning. Påfven Leo III, som sedan krönte Karl den Store, kan tjena som exempel liksom Benedikt VIII och äfven Gregorius VII själf. Denne valdes nämligen på ett tumultuariskt sätt utan noggrant iakttagande af föreskrifterna, endast att tumultet utgick från en annan grupp af det romerska folket. Benedikt X:s val ogillades af Gregorius VII såsom tumultuariskt, medan hans eget prisades af hans vänner såsom en Guds nåd. Det är icke lätt att uppdaga alla Hildebrands åtgöranden i den invecklade kupp, hvarigenom han som ett verktyg för sina planer uppställde Nicolaus II
mot Benedikt X och genomdref hans val, men att det var med politiska våldsmedel, som
Nicolaus II:s val genomdrefs, står utom hvarje tvifvel, äfvensom att Hildebrand var den erkände ledaren af dessa operationer. Han åtnjöt då inom reformpatiet ett anseende, för hvilket alla böjde sig. Han yttrade på dödsbädden: Dilexi justitiam et odi iniquitatem,
propterea morior in exilio. Man skulle lätt kunna öfverbevisa honom, att han ofta förvanskat rättfärdigheten och hopat orättfärdighet på orättfärdighet, men man skulle därför icke kunna beslå honom med lögn. Hur tvetydiga än de bundsförvanter voro, som Gregorius tog till hjälp, och hur betänkliga än de medel, hvaraf han begagnade sig, så
kände han sig dock ända till slutet som en härförare i striden för tron, och denna tro, än stormande, än tålmodig, fyllde tusenden af män och kvinnor, som stredo och ledo för densamma. Den kyrkliga rörelse, som redan förmått Ottonerna och Henrik II att på den påfliga stolen upphöja män som Gregorius V och Leo IX, nådde i Gregorius VII sin höjdpunkt och utgjorde den starkaste bland de makter, för hvilkas förenade anlopp Henrik IV dukade under. Man bör ej glömma detta vid domen öfver Gregorii våldsamma framfärd, ej heller bör man söka ett helgon i kyrkans hjälte. Helgonet finner man lika litet hos Gregorius som hos Cromwell, om också bägge kunde förete vissa sidor af ett helgons väsen. Man skulle också alldeles missuppfatta Gregorius, om man mätte honom efter sådan måttstock. Frigör man sig från denna föreställning och erkänner man fördomsfritt, att Gregorius med den nyssnämnda mystiska sinnesriktningen förenade modet att som en syndare kämpa den syndiga världens strider, så inser man, att han alltjämt fann ny styrka i denna
tro på sin sak. Människan kräfver i sin verksamhet begränsning och bestämda uppgifter, hvarefter hennes känsla af plikt och rättfärdighet orienterar sig. Gregorii mål var den katolska kyrkans maktfullkomlighet. Hon var i hans ögon Guds kyrka, en skapelse af Gud själf. För sig själf kräfde han som Guds ställföreträdare herradömet öfver alla konungariken och alla världens egodelar. Gregorii gudstanke var icke Kristi gudstanke, ty han säger: Mitt rike är icke af denna världen. Hans
Bildtext: Påfven Gregorius VII. Miniatyr ur Codex Eberhardi i statsarkivet i Marburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
