Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197.
167
rike och Burgund redan hade tillkämpat sig. Då konungarne och hertigarne misströstade om att kunna upprätthålla landsfreden, sökte de i »Gudsfriden» en utväg, som blott föga hjälpte, men uppenbarade statsmyndighetens bankrutt. Då Henrik III dog, leddes kyrkan af representanterna för den meningen, att den rättsordning och de grundsatser i förvaltningen, som dittills ledt alla fromma tyska konungar, då de bortgifvit de höga kyrkliga ämbetena i förläning och utbredt den kyrkliga organisationen öfver vidsträckta områden i öster, ingenting annat voro än idel synd och orättfärdighet. Hvad de kallade reformation, var i själfva verket revolution. Dessa revolutionsmäns ställning var visserligen icke oanfäktad, men de behöllo ledningen af kyrkan och kunde när som helst skrida till anfall. Den kungliga myndigheten däremot låg under dessa skickelsedigra år i händerna på änkedrottning Agnes, som var alldeles hängifven den tidens kyrkliga reformifver. De världsliga och andliga stormännen, biskoparne af Köln och Bremen, hertigarne af Bayern och Schwaben och alla de öfriga, fullföljde mestadels sina egna intressen, och med hänsyn till oklarheten i den politiska ställningen, hvars utveckling sedan lång tid icke reglerats genom en motsvarande lagstiftning, voro de kanske rent af nödsakade därtill. Den, som icke försvarade sig själf, såg sig snart utplundrad.
Redan vid det tvistiga påfvevalet 1061 syntes drottningen haft dåliga rådgifvare, ty hon understödde den af Hildebrands parte valde Alexander II mot hans medtäflare Honorius II. Ty denne stödde sig på de lombardiska biskoparne, hvilkas själf ständighet gentemot kurians anspråk, såsom Hildebrand framställde dem, ännu förmådde göra afsevärdt motstånd mot Rom, och hvilka följaktligen voro att anse som kejsarens bundsförvanter. I denna strid var det, som Hildebrand anslöt sig till den ovannämnda revolutionära rörelse, som under namn af pataria eller patarener, d. v. s. fattiga, i Milano och andra italienska orter uppreste sig mot de högre andliges rikedom och världsliga lefverne. Vi hafva stridsskrifter och andra dokument af olika slag, som låta oss blicka in i dessa heligas görande och låtande. Vi se till och med, huru den yngre generationen af dessa patarener genom uppdrifven askes sökte öfverträffa och undantränga den äldre, som hade kämpat under den värsta tiden, och huru då de gamle ropade på hyckleri och utvärtes väsen, hvarunder de unge lycksökarne sökte rycka åt sig stridens berömmelse och lön. Äfven andra jordiska och alldeles okyrkliga element medverkade. Denna i början väsentligen religiösa rörelse antog hastigt mycket brutala former, och de religiösa motiven voro mången gång endast en täckmantel för våld och vinningslystnad. Detta visste Hildebrand
mycket väl, men det hindrade honom icke det ringaste från att samarbeta med dessa
band för att göra Lombardiets biskopar, dessa »hårdnackade tjurar», underdåniga
under Roms ledning.
Dessa strider voro i full gång, då den unge Henrik enligt frankisk lag blef
myndig. I domen i Worms egde myndighetsförklaringen rum - han var då 15 år
gammal - under omgjordande med svärdet, men hans egen regering kan man först
räkna från 1070 med hans 20:de år.
Fjorton år hade förflutit sedan Henrik III:s död. Den nye konungen mindes från
dessa ungdomsår månget våldsdåd af stormännen och månget missbruk af hans
kungliga namn. Vidare såg han en god del af sina inkomster och sin makt i
furstarnes händer. Då begagnade han sig med ungdomlig ifver af en anklagelse, som
framställdes mot den mäktigaste af dem, nämligen hertig Otto af Bayern. En man
framträdde med det påståendet, att hertig Otto hade lejt honom att bringa konungen
om lifvet. Då hertigen nekade, måste han kämpa jtned angifvaren, för att tvekampens
gudsdom skulle afgöra, hvad som var sanning. Hertig Otto hade först samtyckt,
man sedan vägrat, emedan angifvaren var illa beryktad. Otto förklarades i akt, och
hertigdömet Bayern jämte alla hans förläningar och tillhörigheter fråndömdes honom.
Konung Henrik fann tillräckligt stöd hos de andra furstarne, och följande år måste
Otto med sina anhängare gifva sig på nåd och onåd, Förläningarne voro och förblefvo honom fråndömda, men han återfick sin egendom. Dock höll Henrik honom
ett helt år i fängelse. Det var en stor framgång, men 1073 uppstod i Sachsen en
opposition, i hvilken äfven folkets bredare lager deltogo. Man klagade öfver den
börda, som tryckte folket genom konungens ständiga uppehåll i Sachsen och de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
