Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
168 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
nödenheter, som erfordrades för besättningarne på hans borgar, och man utspred
allahanda rykten, att konungen hotade landets gamla frihet. Härtill kom stormännens
klagan, att konungen företrädesvis begagnade sig af sina ministerialers råd och hjälp,
och att alltså dessa, som rättsligen till stor del voro ofria eller halffria, besutto ett
otillbörligt inflytande. Dessa klagomål angå svårigheter, som sammanhänga med
förändringarne inom samhällslifvet. De ekonomiska förhållandena förändrade sig
inom vidsträckta områden och därmed också de rättsliga. Ur de gamla stånden och
ur graderna och grupperna inom dessa uppstodo nya grupper och nya grader, och i
ministerialernas stånd sammanfördes olikartade element, som tjensteplikt och rättigheter gjorde likställda. Olikheten i deras förra stånd glömdes i gemensamt arbete
och gemensam känsla af det nya ståndets heder. Namnet ministerialer betecknar
äfven en högre grad af underlydande, som lefde på bondevis, men långt större betydelse vunno de ministerialer, som lefde som herremän och tjenade sin öfverordnade i
krig eller i skötseln af hans egendom. Denna grupp åsyftas, när det i strängare
teknisk mening talas om ministerialer. De utgjorde riddarståndets kärna, som i det 12:te
århundradet afskilde sig från dem, som icke lefde som ädlingar, i det att från denna
tid endast ädelborna blefvo slagna till riddare. Denna utveckling var i det 11:te
århundradet ännu icke afslutad i Tyskland. Visserligen trädde äfven då ofta mången
ädelboren fri man in i ministerialståndet, emedan furstarne hellre öfverlemnade viktiga
ämbeten åt de mera beroende ministerialerna än åt de fria vasallerna, hvilkas förhållande
till godsegaren (seigneuren) var lösare och mången gång osäkert, enär vasallen ofta innehade län af flere herrar. Men denna öfvergång af fria ädlingar till ministerialståndet väckte
ännu i det 11:te århundradet anstöt här och hvar i Tyskland, något som först upphörde
med riddarståndets fulla utbildning i det 12:te århundradet. Det var helt naturligt, att
äfven konungen i sin tjenst föredrog skyddsbehöfvande fria män (»svenner», »väpnare»),
som frivilligt ställt sig under hans skydd, och andra beroende eller frigifna, helst han
såg, huru de fria vasallerna, furstarne och stormännen, hade undanhållit riket de
kungliga rättigheter och inkomster, som de mottagit under namn af förläning. Dock
föreligga inga bevis för att konung Henrik IV i detta hänseende hade planer på en
omfattande reform, som sträckte sig utöfver åtgärder i enstaka fall. Hade han gjort
det, skulle det blott hafva ländt honom till beröm. De tyska konungarne hafva
alltid liksom lefvat på kapitalet af sina maktmedel i stället för räntorna. De hafva
betalt sina ämbetsmän och krigare med domäner och höghetsrättigheter i stället för
att löna dem med intäkterna däraf. Dessutom försummade de att genom lagliga
bestämmelser reglera förvaltningsorganisationen alltefter de förändrade tidsförhållan-
dena. Man får antaga, att Henrik IV klarare än andra insåg dessa brister, ty han
var mycket skarpsinnig och besatt därjämte tillräcklig skolbildning för att själf kunna
läsa bref och aktstycken. Därigenom var han skyddad mot falsk öfversättning och
uttydning, för hvilket konungar, som ej kunde läsa eller voro mäktiga latinska språket,
ofta voro uttsatta. Då dessutom konung Henrik var en kraftig man och egde stort
personligt inflytande och tillika var en dugande krigare, som äfven i förtviflade lägen
höll ut och förstod att uppbringa nya medel till motstånd, skulle han kanske kunnat
skapa nya stöd för det sönderfallande riket. Furstarnes ständiga uppror och Roms
angrepp på investiturrätten skulle dock förmodligen knappast hafva lemnat honom
tid till utförande af så stora planer, äfven om han hade hyst sådana. Men vi veta
ingenting om sådana planer af Henrik, och vi äro alldeles icke berättigade att af de
åtta borgar, som Henrik byggde i Sachsen, draga några andra slutsatser, än att
konungen sträfvade att göra sin ställning mycket stark.
Efter växlande strider blef Henrik herre öfver Sachsen (1075), men då påfven
Gregorius VII i detsamma hotade honom med bannlysning och öfverhopade honom
med anklagelser, som han utan pröfning sammanställt ur det skvaller, han hört af
konungens fiender, då lät Henrik förleda sig till att sammankalla de tyska biskoparne
till en synod i Worms, som afsatte Gregorius VII. Påfven afsattes, emedan han
framkallade förvirring i kyrkan genom sina oerhördt förmätna anspråk, och emedan
han mottagit val till påfve, ehuru hans val stod i strid med föreskrifterna i vallagen
af 1059, och slutligen emedan hans lefverne väckte stor förargelse. Men då Gregorius
uttalade bannlysningen öfver honom, och de tyska furstarne erkände densamma för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
