Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 Gr. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
nytt samhälle med nya förhållanden. Gentemot kejsaren fordringar satte de ett mot-
stånd, som alltjämt förnyades, hur många segrar än kejsaren vann och hur många
städer, t. ex. det mäktiga Milano, han än betvingade. Förmodligen hade kejsaren
dock öfvervunnit detta motstånd, ty hans militära öfverlägsenhet var obestridlig, men
i det afgörande ögonblicket förlamades han af de oroligheter, som grepo omkring
sig i Tyskland, medan han var i Italien. Ur dessa oroligheter och partimotsatser
framväxte slutligen den stora konflikten mellan kejsaren och hertig Henrik Lejonet,
som 1177 tvingade kejsaren att göra fred med påfven och de lombardiska städerna,
ehuru stora förödmjukelser voro förenade därmed.
Men trots sådana nederlag hade hans strider i Italien och särskildt hans strid
med kurian en annan karaktär än företrädarnes redan på den grund, att det förut
omnämnda omslaget i det allmänna tänkesättet strax i början af hans regering
kom honom till godo, åtminstone i de högre samhällslagrens ögon. De furstar och
riddare, som återvände från korståget med kejsar Konrad III, hade gjort erfaren-
heter i fråga om värdet af religiös öfversvinnelighet och kyrkliga utfästelser, hvilka
icke blefvo förgätna. Värdet af statlig ordning och statliga myndigheters anseende
skattades ånyo högre, och de i profetisk ton uttalade stora orden hade förlorat i
värde. Dessa åsikter gillades äfven af en betydande del af prästerskapet. Kejsarens
mest framstående rådgifvare och härförare i hans strid mot Roms anspråk tillhörde
detta stånd. Tusentals präster och lekmän voro långa tider bannlysta af den
romerske biskopen, som sökte återupplifva de romerska kejsarnes världsherravälde i
kyrkliga former. Men Fredrik var också en personlighet, som kunde gifva varaktighet
åt en sådan strömning och tvinga den att tjena hans syften. Han var 30 år
gammal, då han valdes. Han hade redan upplefvat mycket och hade rykte att vara
en man med betänksam kraft och dristigt mod. Redan hans första regeringshand-
lingar visade, att han ämnade gå hänsynslöst till väga, då det gällde att trygga
freden och värna de förtryckte. Under kröningshögtidligheterna kastade sig i själfva
kyrkan en vasall, som blifvit dömd för en svår förseelse, till hans fötter och bad om nåd.
Men Fredrik var obeveklig. Ännu större intryck gjorde det, då han 1155 dömde sin
onkel, pfalzgrefven Herman, och ärkebiskopen af Mainz att »bära hundhufvudet»,
därför att de kränkt landsfreden genom en ursinnig inbördes fejd. Ärkebiskopen fick
förlåtelse, men pfalzgrefven måste i sällskap med tio grefvar gå barfota en tysk mil
med en hund om halsen och det inför hopens ögon, som strömmat tillsammans. Åt
alla håll spredo nu människorna underrättelsen om att konungen straffade de höga lika-
väl som de låga, och att han var ett värn för freden och rättvisan. Ett dylikt rykte
var en makt. Vidare förstod han att skapa en betydande militärisk organisation af
ministerialerna på de hohenstauflska territorierna och spridda besittningarne äfvensom af
dem, som hörde under de af honom beroende kyrkorna och klostren. Till det gamla hohen-
stauflska området hade kommit de saliska arfgodsen i Rhenfranken och äfven annat arf,
så att Hohenstauferna på Fredriks tid voro den mäktigaste släkten i rikets sydvästra
del. Elsass var den förnämsta besittningen. Där upphöjde Fredrik borgen Hagenau
till medelpunkt för förvaltningen af kringliggande områden och borgar. Krono-
godsen sammansmälte med familjegodsen. De hohenstauliska ministerialerna blefvo
rikets ministerialer, när nu Hohenstauferna buro kronan. De kunde känna sig som
de förnämste bland sina ståndsbröder, som då utgjorde den viktigaste beståndsdelen
af den tyska hären och förvaltningen. De hade också bästa tillfället att kallas till
viktiga uppdrag och vinna inflytelserika ämbeten och rika besittningar. Bergen, som
behärska Vogesernas dalgångar och vägarne i de norr därom belägna landskapen,
befästes med borgar, eller också blefvo gamla borgar förstärkta. Deras ruiner från Triefels
till Miinster väcka ännu i dag en liflig föreställning om utsträckningen och den inre
styrkan hos detta militäriska system. Genom sitt giftermål med arftagerskan till Hög-
Burgund (1156) erhöll kejsar Fredrik i de viktiga gränsområdena mellan Tyskland,
Frankrike och Italien, nämligen Savoyen, Burgund och Provence, stora besittningar
och tusentals vasaller och ministerialer, som voro förpliktade till krigstjenst och hof-
tjenst och voro skyldiga att hålla sina borgar öppna för honom. Visserligen kunde
man ej lita på deras trohet, men det gällde beklagligtvis äfven om de flesta andra
vasaller. Fredrik uppskattade dock den vunna fördelen ganska högt. Därför lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
