Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Kejsar Fredrik I:s tidehvarf är i många afseenden väl kändt. Genom samtida
skrifter och urkunder vinna vi en inblick inom vidsträckta områden af det samhäl-
leliga lifvet: förändringarne i detsamma, kolonisationsföretag, rättsordning, kyrko- och
klosterlif, kyrkobyggnader och fästningsverk, utvidgningen af handeln och d"ess vägar
och former samt slutligen nationernas förhållande till hvarandra. Men kejsarens egen
personlighet är oss blott känd i dess stora drag af manlig kraft och ridderlig stolthet.
Redan det är svårt att afgöra, huru långt han själf var ledaren af sin politik,
och hur långt han därvid följde sina förtrogna rådgifvare. Dessa rådgifvare och med-
hjälpare voro samtidigt andliga och världsliga furstar och dessutom lärda män och
ministerialer. Många af stormännen besutto äfven vetenskaplig bildning, och många
af de andlige utmärkte sig i krigiska värf, men i allmänhet voro riddarne främmande
för boklig bildning. I Tyskland syntes Fredrik icke vilja medgifva de större ^errito-
riernas utveckling till det oberoende, som alltsedan furstarnes seger öfver Henrik IV och
ännu en gång öfver Henrik V hade gjort snabba framsteg. För att återställa freden
med Welferna återlemnade han 1155 hertigdömet Bayern till Henrik Lejonet. Mark-
grefven af Österrike af släkten Babenberg, som därigenom förlorade Bayern, höll han
skadeslös genom privilegier, hvarigenom markgrefven upphöjdes till hertig, och det
nya hertigdömet Österrike blef mycket själfständigt (1156). Kejsar Fredrik uppoffrade
därvid betydande rättigheter och* anspråk för att få ordning i de mycket förvirrade
förhållandena i Tyskland och för att få fria händer för de uppgifter, som kallade
honom till Italien. Han hade intet val. Med den krona, han bar som tysk konung,
var förenad skyldigheten att äfven i Italien härska som konung, och i Italien
rådde en oerhörd jäsning. Landet var stadt i en hastigt uppåtgående utveckling och
erbjöd icke utrymme för öfverflödet af människor och möjligheter. I söder härskade
den normandiska monarkien, som stödde sig på en krigisk adel. Men den inneslöt
också betydande städer och befordrade uppkomsten af ett ämbetsmannastånd, som ersatte
bristerna i länsstaten, hvarjämte den fullföljde en politik, som hänsynslöst grep omkring
sig. Städerna hade redan öfvervikten i öfre Italien och likaså i Kyrkostaten. I det 10:de
och ll:te århundradet höjde de sig till en alldeles öfvervägande betydelse, tack vare
utvecklingen i ekonomiskt och politiskt afseende, i hvilken äfven de adliga släkter togo
del, hvilka hade egendom inom och utom deras murar. Omkring 1150 var enligt Otto af
Freising markgrefven af Montferrat nära nog den ende landsherre, som jämte städerna
bevarade sin själf ständighet. Med rikedomen hade äfven borgarnes själfkänsla och offer-
villighet vuxit. De nedlade oerhördt med penningar och arbete på sina fästningsverk
och öfriga krigiska utrustning. De hafva också icke blott försvarat sina murar, utan
upprepade gånger tillkämpat sig segrar på öppna fältet öfver furstarnes härar. Mi-
lanos borgare besegrade kejsar Fredrik I vid Legnano 1176, och Bolognas borgare
öfvervunno och bortsläpade som fånge Frederik II:s hjältemodige son Enzio. Städernas
styrka och frihetskärlek väckte beundran hos kejsar Fredriks onkel, biskop Otto
af Freising. Han menade, att de mycket följde de gamla romarnes kloka föredömen
och bland annat däri, att de icke drogo sig för »att med riddarens bälte pryda och
i högre tjenster använda ungt folk af lägre stånd, till och med arbetare i föraktliga handt-
verk, som eljest, liksom en pest, höllos borta från ansedda och fria sysselsättningar».
Man tager säkerligen icke miste, om man förutsätter liknande uppfattning hos kejsar
Fredrik och hans furstliga rådgifvare, men man kan också förstå, att det skulle falla sig
svårt för honom att utan vidare gifva sitt erkännande åt en sådan utveckling. Men där-
till kom ännu något annat. Dessa kraftigt uppåtsträfvande städer voro i vägen för
hvarandra och voro inbegripna i ett allas krig mot alla. Den första beröring, Fredrik
hade med dem, föranleddes af lidelsefulla klagomål, som framställdes af förtryckta
borgare eller sådana, som fördrivits från hus och hem. Sålunda hade Milanos öfver-
modiga borgare eröfrat, plundrat och bränt grannstaden Lodi. Befolkningen måste
utvandra och bosätta sig i sex små nyanlagda orter i den omgifvande trakten. Men
en af dem utvecklade sig till en medelpunkt för de öfriga. Då hotade Milanos bor-
gare att söndertrampa äfven denna spirande brodd. Lodi hoppades på hjälp af
kejsaren, men vågade icke direkt påkalla densamma. Detta hänsynslösa våldsdåd af
Milano är typiskt för många andra städer. Comos och Pavias förbittring mot Milano
och Roms mot Tusculum var knappast mindre våldsam. Och på samma sätt fejdade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
