- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
186

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186 G- KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
och vissa åt andra icke medgifna rättigheter gentemot borgare och bönder. Den för-
nämsta rättigheten var den fulla befogenheten att mottaga län. Endast den man,
som förenade ridderlig härkomst med ridderlig lefnad, hade full rätt till län eller hade
en plats i »Heerschild». Med detta ord betecknades rangordningen inom länsväsen-
det, som omfattade samtliga förläningsgods och deras innehafvare. Verklig förläning
gällde endast kronogods. I spetsen för länsordningen stod för den skull konungen, som
var herre öfver rikets gods. Nästa grad intogo de andliga och världsliga furstarn e.
Men då så godt som samtliga världsliga furstar innehade län af de andliga, och då
med undantag för konungen hvar och en intog en lägre grad i »Heerschild», som
mottog län af ståndsbröder, så räknade man de andliga furstarne som andra och de
världsliga som tredje graden i »Heerschild». Fjärde graden bildade de fria
herrarne, d. v. s. fria män, som förde en ridderlig lefnad och innehade län af furstar.
Den femte graden bildade ministerialerna, i hvilkas krets ett stort antal fria män
inträdde i det 12:te art
som ännu ej på grund
undradet. Den sjätte graden bildade sådana ofria riddare,
af sina herrars ställning eller på grund af privilegier, som
åtföljde deras tjenst, blilvit upphöjda i de egentliga ministerialernas mera förnäma
ställning, som var sådan
att den uppvägde olägenheterna af rättslig ofrihet.
Kejsar Henrik VI, so.i af Fredrik och Beatrix af Burgund, hade redan 1169 som
fyraårig gosse af de tyska furstarne valts till efterträdare. Kejsarens lärde och
i alla statens och kyrkans angelägenheter förfarne kaplan Konrad af Querfurt hade
uppfostrat honom. Denne statsman var väl förtrogen med de andliga strömningarne
i tiden och bekant med de mest framstående personligheterna. Han hade studerat i
Paris tillsammans med sedermera påfven Innocentius III och Thomas Becket, seder-
mera ärkebiskop af Canterbury och en försvarare af de kyrkliga anspråken. Den
unge furslen infördes af honom icke blott i kännedomen af det latinska språket och
de vanliga vetenskaperna, utan äfven i den romerska och kanoniska rätten. Yng-
lingens ridderliga utbildning, som leddes af några hohenstaufiska ministerialer och
som fick sin lysande afslutning med myndighetsförklaringen på festen i Mainz 1184,
och hans redan långt förut begyiita deltagande i statsgöromålen hindrade de lärda
studierna från att fastna i den härskande skolastikens pedantiska former, och satte
blott den unge fursten i stånd att finna sig tillrätta med olika ämnen och att skola
sitt af naturen skarpa och i lifvet öfvade förstånd. Man berömde hans klarsynthet
och hans insikter. Han var icke storväxt, och hans hälsa var klen, men han var
skicklig i vapnens bruk och en jägare. "Han var tadellös i sitt enskilda lif, vänlig i
umgänget, frikostig mot fattiga och dessutom outtröttlig i arbetet. »Man såg honom
alltid i full spänning och bekymmer, huru han skulle kunna upprätthålla monarkien
och göra sig till herre öfver grannrikena. Antonius och Augustus föresväfvade
honom och måhända rent af Alexanders världsvälde. Han såg blek och tankfull nt
och gaf sig knapp tid att äta.» Greken Niketas, som har skildrat kejsaren på detta
sätt, har blott gifvit en ofullständig bild af honom. Konung Henrik förstod äfven
att vinna tid för jaktens nöjen, hvaråt han ifrigt hängaf sig, och för umgänget med sångare,
diktare, lärda och konstnärer. Att han själf diktat, kan ej uppvisas, men Friedrich
von Hausen, Bligger von Steinach, Gottfried von Viterbo och andra diktare och skrift-
ställare uppträdde vid hans hof, som åtminstone under de första åren af hans regering
var en samlingsplats för diktkonstens idkare och vänner. Men det hopplösa sträf-
vandet efter ett kejserligt världsherravälde, som var honom förelagdt på grund ^f en
öfvermäktigt tradition och hans faders förberedande arbete, beröfvade hans ungdomsår
de stunder af sysslolös njutning, som vi människor dock icke kunna afvara, om vi
icke i förtid skola förtäras eller förhärdas. Men det blef hans lott.
Denne älskvärde unge furste utvecklade i striden mot upprorsmännen i hans
normandiska rike en hårdhet och grymhet, att man med fasa vänder sig bort vid blotta
berättelsen därom. Isynnerhet vid det andra upproret på Sicilien 1197 lät Henrik
på ett omänskligt sätt martera ledarne för upproret. Svärdet och repet voro milda
verktyg för domens verkställande. Några dränktes, andra söndersågades, andra öfver-
götos med beck och brändes, och åter andra genomstungos med pålar och fastnaglades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free