Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
konungakronan och den andra fastslå föreningen mellan riket och den normandiska
monarkien. Så snart Henrik fann, att furstarne icke stodo att vinna ens mot priset
af lagligt erkännande af arfsrätten inom deras egna besittningar, till och med på
kvinnolinien, nöjde han sig med den honom egna kalla belutsamheten därmed,
att de valde hans 2-årige son, sedermera kejsar Fredrik II, till hans efterträdare
och svuro honom trohetsed. Därpå drog han åter till Italien med en härsmakt,
som kom påfven Celestinus att darra. Han hade i oron öfver hvad som skulle
kunna inträffa, om Hohenstaufens stora plan blefve förverkligad, tänkt på ett förbund
med den grekiske kejsaren Alexius, ehuru han därigenom motverkade Henrik VI:s
korstågsplaner, som han dittills gynnat. Underhandlingarne ledde heller icke till
någon påföljd, ty budbäraren, som skulle öfverbringa den grekiske kejsarens svar till
påfven, blef tillfångatagen af Henriks folk och bländad. Ett uppror, som utbröt på
Sicilien, undertrycktes hastigt och rned fruktansvärd grymhet. En flotta ditförde
tusentals tyska korsfarare, som hade seglat genom Engelska kanalen och öfver Blskaya-
bukten och därpå understödt de kristne i Portugal mot saracenerna. En annan här
af tyska korsfarare hade under anförande af ärkebiskop Konrad af Mainz tågat land-
vägen genom Italien till Sicilien och därifrån sjöledes till Palestina. Andra skaror
anlände under ledning af biskopen af Regensburg och sachsiska furstar. Om-
kring 60,000 tyska krigare voro sommaren 1197 samlade omkring sin konung i nedre
Italien och på Sicilien, och den 22 juni invigde rikskanslern biskop Konrad af
Hildesheim i närvaro af oräkneliga massor af tyska andliga och tyska furstar och
riddare den helige Nicolai kyrka i Bari. Inför en sådan styrka teg hvarje mot-
stånd. Till och med kejsar Alexius förband sig till en årlig tribut till den tyske
konungen, för hvårs utgörande han måste pålägga sitt land en ny skatt.
Då dog kejsar Henrik. Det italienska klimatet hade redan flere gånger hotat
hans hälsa, men han hade alltig åter hemtat sig. I augusti ådrog han sig på jakt
i en sumpig dalgång i närheten af Messina en feber, som visserligen häfdes, när han
återvände till staden, men som sedan förnyades och ändade kejsarens lif den
28 september 1197, denne kejsares, inför hvilken påfven, kejsaren i Konstantinopel,
konungen af Armenien och saracenerna i Afrika och Asien böjde sig liksom Italiens
städer och Tysklands furstar. Abboten af Fiore, som världen på den tiden ärade
som en siare, för hvilken framtiden låg uppenbarad, hade kort förut prisat honom
som ett Guds verktyg till att förödmjuka och sålunda upprätta den förvildade kyrkan
och de högmodiga furstarne, »dock på villkor, att Du, som efter Herrens vilja är
jordens hammare, som skall sönderkrossa de halsstarrige icke själf genom högmod
väcker Hans vrede».
Guds verktyg, den fruktade kejsaren, den kloke konungen, herre öfver flottor och
krigshärar, låg i stillhet. All världens härlighet uppkallades ännu en gång för att
hedra honom. I kunglig skrud, i purpur, guld och ädla stenar, bisattes hans lik
i en porfyrsarkofag i Palermos domkyrka. Men därmed var allting slut. Fienderna
jublade: »Italiens gissel har dött, huggormen är död, tyrannen är död». Påfven
bannlyste den döde i hans graf och bannlyste tillika Henriks broder Filip af
Schwaben. Vännerna till de nyss krossade upprorsmännen på Sicilien reste sig och
trädde i förbindelse med kejsarens änka Konstantia, sorn heller icke stått främmande
för den förra resningen. »Tyskarne ur landet!» var stridsropet, som genljöd i
Italien från söder till norr. Och de måste vika. Till och med Filip af Schwaben,
nyss mellersta Italiens fruktade herre och härskare öfver Toskana, måste utrymma landet.
Några månader därefter (den 8 januari 1198) dog den mellan oberäknelig stränghet
och efterlåten mildhet vacklande påfven Celestinus III, som darrat inför Henrik VI.
Han efterträddes af Innocentius III, den* lika kloke som energiske företrädaren
af ideen om ett påfligt universalherravälde, och därmed förändrades världsbilden
fullständigt. Kejsardömet hade för tillfället ingen representant och blef en lekboll
för partinerna. Nu tycktes den påfliga ideen och formen för ett världsherravälde segra,
men äfven denna seger var endast ett sken. Utvecklingen gick fastmera bort
från denna medeltida idé om ett världsrike till utbildande af fristående stater, inom
hvilkas ram de moderna nationerna utvecklade sig, bärarne af den nya tidens kultur
och politiska lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
