- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
197

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Normanderna i Frankrike och nedre Italien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE NORMANDISKA OCH ROMANSKA STATSBILDNINGARNE. 197
på att bildas. Det utmärkte sig icke allenast genom kroppslig styrka och krigisk
begåfning, utan voro äfven framstående som politiker och bärare af landets ekono-
miska framsteg och andliga rörelser. Men på samma gång bevarade normanderna
äfven i det nya hemlandet böjelsen för långväga härfärder och äfventyr, och denna
böjelse stärktes genom den stora rikedomen på barn. Då sönerna fortsatte det
ridderliga lefnadssätt, hvarigenom fäderna förvärfvat län och borgar, och alltså själfva
ville förvärfva län och borgar, så räckte fädernas besittningar icke till att utrusta
sönerna. Redan i andra och tredje släktledet voro de tvungna att i främmande land
söka ny jordbesittning eller ny tjenst, om de icke ville inbördes förgöra hvarandra
därhemma under kampen om länen, som ju icke efter godtycke kunde ökas eller
delas. Härtill kom, att det kyrkliga sinnelaget mycket starkt framträdde redan kort
efter öfvergången till kristendomen, om också i den mest naiva förbindelse med vilda
drifter, som ej kunde få nog af mord och rof. Deras sedliga känsla var lika grof,
som deras hand var hård. Utan betänklighet begagnade de sig af lögn och förrä-
deri. De bröto de högtidligaste fördrag och lemnade den bäste herre i sticket, om
motparten erbjöd mera guld och borgar. Deras färder från Normandie till nedre
Italien och deras strider i tjenst hos de därvarande småstaterna, såsom Capua,
Salerno, Benevent, Monte Cassino och andra, mot greker eller saracener äro uppfyllda
af tappra bragder, men tillika af nedrigt förräderi, af mord och allt slags edsbrott.
Man ser, ’eller rättare man upplefver, huru människan förlorar det moraliska under-
laget, när hon saknar en fast statsordning, som bjuder respekt, och tillika huru svårt
det är att grunda en sådan ordning.
Nöden bland de af den gamla anarkien städse hotade småstaterna och förebilden
af grekernas och saracenernas förvaltning, som i många afseenden var bättre utbildad,
ledde deras mera framstående furstar på tanken att grundlägga en större och
fastare sammanfogad stat, som redan i sin begynnelse, tack vare energien och den
politiska begåfningen hos grundläggaren, Robert Guiscard, utöfvade ett stort infly-
tande på de allmänna förhållandena, särskildt investurstriden och Östroms ställ-
ning. Robert Guiscard dog i juli 1085, några veckor efter påfven Gregorius VII
(t den 25 "maj 1085), som han skyddat mot Henrik IV. Den normandiska staten,
som omfattade Sicilien och nedre Italien, fullbordades under Roger II (1130-1154).
Förutom en ståtlig här, som till en stor del bestod af soldknektar, förfogade konung
Roger öfver en flotta, som hade betydelse äfven vid sidan af de flottor, som under-
höllos af grekerna, saracenerna och de mäktiga italienska sjöstäderna Venedig, Pisa
och Genua. Medlen till allt detta erhöllos genom ett skattesystem och en förvalt-
ning, som redan förebådade den moderna staten. Mosaiken i Monreales domkyrka,
där Kristus själf kröner honom, innebar en symbolisk uppsägning af vasallskapet
till den jordiske länsherren i Rom. Med trots allt detta fortvarade länsväsendet, och
de stora vasallernas trots fann näring i den ingrodda föreställningen, att vasallens
territorium i alla fall också var en stat. Men fruktansvärd hårdhet straffade konung-
arne stormännes affal, men det var icke lätt att föra styrelsen utan att såra den
ena eller andra gruppens särskilda intressen. Och då de saknade undersåtlig känsla
i egentlig mening, emedan de mera ansågo konungen som endast öfverste länsherre,
voro stormännen lätt böjda för att understödja pretendenter eller förena sig med
fiender, som inföllo i riket. Denna böjelse ökades ännu mera genom det oklara för-
hållande, hvari de normandiska furstarne stodo till kejsare och påfve. Grekerna och
de tyska kejsarne gjorde anspråk på nedre Italien, som var själfva kärnan af det
normandiska riket. Karl den Store, Ottonerna, Konraderna och Henrikarne hafva
kämpat här. Kejsar Konrad II var den förste, som belönade två anförare för
normandiska skaror med de borgar och län, som de hade eröfrat. Detta var utgångs-
punkten för normandernas ordnade herravälde. Dittills voro de mera att anse som
röfvare. Men de tyska konungarne voro långt borta, och häraf begagnade sig
påfvarne till att förmå normandernas att mottaga sina områden såsom län af den helige
Petrus. Normanderna hafva ofta uppträdt ganska hänsynslöst mot sina påfliga läns-
herrar, och Robert Guiscards skaror hafva till och med på det grufligaste plundrat
Rom; men det föll sig dock rätt tjenligt för dem att spela ut den ene länsherren mot den
andre. Emellertid hafva dessa motstridande rättsliga förhållanden bidragit därtill,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free