- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
198

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Normanderna i Frankrike och nedre Italien - 5. England

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att staten trots all glans och all makt dock ej nådde riktig stadga. Ty liksom
konungarne efter behof utnyttjade denna ställning till kejsare och påfve mot bådadera,
så gjorde de stora vasallerna detsamma mot konungarne.
Robert Guiscard kämpade hela sitt lif mot sina vasallers afund och öfvermod,
hvilka icke kunde glömma, att han varit deras kamrat. Icke ens Roger II:s långa
och lyckliga regering ändrade detta förhållande. Denne stolte konung, »grekernas
och saracenernas skräck», blef icke sällan erinrad därom, att hans makt hvilade på
en vacklande grund.

5. England.

Till långt större inre fasthet nådde den andra normandiska staten, som grund-
lades från Normandie, nämligen det rike, som Wilhelm Eröfraren 1066 tillkämpade
sig i England. Sedan konung Alfred den Store (f 901) befriat de genom ekonomiska
svårigheter och inre krig i likhet, med fastlandsstaterna upprörda och sedan af
vikingar öfversvämmade angelsaksiska staterna från danskarnes välde och stärkt dem
genom förbättring af de viktigaste statsinrättningarne och rättsordningen, tillförsäk-
rade hans efterträdare åt landet såväl inre lugn som yttre anseende ett helt århund-
rade igenom. Med Frankrike och Tyska riket stodo Englands konungar då för tiden
i mångfaldig beröring. De togo del af de andliga och kyrkliga strömningarne i dessa
riken och kommo i personliga förhållanden och ofta i släktskapsförbindelser med deras
härskare. Men tillika lade de vikt på att förneka h värj e beroende af de tyska konungarnes
imperium. Konung ^Ethelstan, som var svåger med Otto den Store af Tyskland och
Karl af Frankrike, antog kejsartiteln: »kejsare öfver de konungar och folk, som bo
i Britannien». ^Ethelstan dog 940, innan ännu Otto återupprättat kejsarvärdigheten,
men hans brorson Edgar (947-975) protesterade likaledes mot hvarje beroende af
»det romerska kejsardömet af den tyska nationen». Vid denna tid uppfylldes England
af samma reformsträfvanden på det kyrkliga området, som kommit till erkännande
på fastlandet, och abboten Dunstan hade berömmelsen att i svåra tider vara konung-
ens mest framstående rådgifvare och stöd. Samtidigt genomfördes sociala föränd-
ringar och i sammanhang därmed förändringar i förhållandet mellan stånden, som
visserligen lindrade den gamla träldomen, men också försvagade kärnan af den fria
befolkningen, så att man däri har att söka en af orsakerna till det angelsaksiska
rikets undergång.
Mot slutet af det 10:de århundradet förnyade danskarne sina plundringståg med sådan
framgång, att stora massor af dem kunde fatta fast fot i England. Detta skedde på
grund af fördrag på samma sätt som i Frankrike i början af århundradet. När
sedan konung JEthelred den 13 november 1002 genom förrädiskt öfverfall lät mörda
de danskar, som i förlitande på dessa fördrag förblifvit boende i England, under-
kufvades hela landet af konungarne Sven Tveskägg och efter hans död (1014) hans
son Knut den Store (1017). Konung Knut rådde äfven öfver Danmark och Norge
och stödde sig i England på ett slags stående armé. Efter hans död (1035) följde
hans söner och sedan sonen af den siste angelsaksiske konungen, Edvard Bekännaren
(t i början af 1066).
Danskar och angelsaksare hade sedan två släktled tillbaka lefvat vid hvarandras
sida i England och tillika stått i mångfaldig förbindelse med normanderna i Frank-
rike. Vid Edvard Bekännarens död gjorde hertig Wilhelm af Normandie anspråk på
Englands krona på grund af arfsrätt. Han slog motkonungen Haralds här vid
Hastings (Senlac) den 14 oktober 1066 och lät kröna sig till konung. Men när han
återvände till Normandie, reste sig åter motpartiet, och nu nedslog Wilhelm detta
fullständigt i en strid. Det var denna andra strid, som förskaffade honom namnet
»Eröfraren», och genom att beröfva talrika gamla släkter deras jordegendom fick han
möjlighet att med län utrusta de normandiska riddare, som följt honom på de bägge
fälttågen. Konung Wilhelm lät de angelsaksiska inrättningarne så vidt möjligt bestå och
fullbordade Englands enhet, som under den angelsaksiska tiden hotats af mångfaldig
söndring. Med stöd af en noggrann förteckning på Englands jordagods i Domesdaybook
ordnade han länsväsendet, så att alla riddare, som omedelbart eller medelbart mot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free