- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
204

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


6. Frankrike.

Konung Filip II August af Frankrike begagnade sig af konflikterna mellan
konung Henrik II och hans söner och i all synnerhet de förbrytelser och dårskaper,
hvartill Johan utan Land gjorde sig skyldig, till att frånrycka den öfvermäktige
hertigen af Normandie, som tillika var konung i England, såväl Normandie som större
delen af hans öfriga besittningar. De betydande staterna England och Frankrike
fingo sålunda sina gränser reglerade vid öfvergången från det 12:te till det 13:de århundra-
det. Under trycket af en historisk utveckling, rik på hårda strider och skickelser af
alla slag, förenade sig i dessa land delvis likartade element med andra af ganska
skild art och utvecklade sig till de franska och engelska nationerna, som till språk
och karaktär äro hvarandra så olika. I denna dissociations- och assimilationsprocess
har konung Filip II August af Frankrike spelat en framstående roll. Han fullbordade
mycket af det, som hans företrädare begynt.
Ur det 10:de århundradets förvirring höjde sig det franska konungadömet under
konungarne Ludvig VI (1108-1137) och Ludvig VII (1137-1180), tack vare framför
allt abboten Suger (Sugerius) af S:t Denis (f 1151), hvilken som konungarnes rådgifvare
med stor klokhet ledde förvaltningen. Emellertid voro ännu mot slutet af Ludvig
VII:s regering konungens omedelbara områden ganska obetydliga. De omfattade huf-
vudsakligen Isle de France, Picardie och Orléanais. Genom sin gemål, Eleonora af
Aquitanien, arftagerska efter den siste hertigen, blef Ludvig till en början hertig öfver
dessa stora och rika besittningar i sydvästra Frankrike. Stormännen i landet lade
vikt uppå, att hertigdömet icke sammansmälte med kronlandeii, och att deras herre
icke var konungen af Frankrike, utan hertigen af Aquitanien. Äfven Ludvig VII
ansåg dessa värdigheter såsom skilda, ehuru han som konung af Frankrike var
öfverste länsherre öfver Aquitanien, och ehuru det låg nära till hands att nu draga det
mäktiga hertigdömet närmare till kronan. Såsom hertig af Aquitanien använde han
ett särskildt vapen i sigillet. Efter ett femtonårigt äktenskap lät nu konung Ludvig en
domstol af högre andliga afgifva den förklaringen, att han var för nära besläktad med
Eleonora af Aquitanien, och att äktenskapet för den skull måste anses ogiltigt. Detta
kan emellertid ej hafva varit den verkliga orsaken till skilsmässan. Dispens kunde
erhållas för dylika hinder, om de öfver hufvud stodo att upphäfva. Den verkliga orsa-
ken var förmodligen hustruns lefnadssätt eller den omständigheten, att hon ej födde
någon manlig arfvinge utan endast döttrar. I hvilket fall som helst genomdref Ludvig
skilsmässan med ifver och bragte därigenom Frankrike i stort betryck. Ty några
veckor efter skilsmässan gifte sig Eleonora med Henrik Plantagenet, som mot
Ludvig VII gjorde anspråk på det rika arfvet och försvarade det med vapenmakt. Då
han två år senare valdes till konung i England, förenade han alla sina franska län,
d. v. s. hela västra hälften af Frankrike, med Englands krona. I jämförelse med den
glans, som rådde vid hans storvasallers hof, i synnerhet i Toulouse, och vid det
engelska hofvet föreföll konung Ludvigs hofhållning rätt torftig. »Vi fransmän», sade
han en dag och menade därmed sitt kungliga hof, »hafva endast bröd och vin och
äro nöjda därmed.» Men konungen kunde tala så utan att blottställa sin vär-
dighet. Ty oaktadt denna relativa torftighet och en viss afmattning, som känneteck-
nade hans regering efter korståget, hade konungadömets anseende och inflytande
stigit högst väsentligt. Ludvig VII hade redan lyckats erhålla afsevärda maktmedel och
organ för sin vilja i en del vasaller med deras besittningar, äfven några bland de mera
betydande. Under de första åren af sin regering hade han att utstå en svår strid
med påfven Innocentius II, som belade hans land med interdikt, då konungen icke
erkände den af påfven invigde ärebiskopen af Bourges, utan ville genomdrifva valet
af sin kandidat, och samtidigt en annan strid med den mäktige grefven af Cham-
pagne angående en giftermålsförbindelse. Den helige Bernhard spelade därvid en roll,
som gör större heder åt hans slughet än hans helighet. Konung Ludvig var då en
liflig, energisk herre, som hvarken lät skämma sig af påfven eller den inflytelserike
munken. Han kunde för öfrigt så mycket lättare bära interdiktet, som kyrkan där-
vid förfor mildare och hänsynsfullare än vid liknande konflikter med de tyska
konungarne. Striden slutade, då Innocentius II dog, och konungen i hufvudsak gaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free