Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
mal, utnämndes han 1179 af sin fader till
svagade tillstånd var han nödsakad att ;
regeringsbördan, så vidt han ej ville låta
medregent, och på grund af faderns för-
å godt som helt och hållet påtaga sig
makten öfvergå till morbröderna, den
mäktige grefven af Champagne, ärkebiskopen af Reims och grefvarne af Blois och
Sancerre. Han slog sig först till grefven af Flandern, en rival till den nyssnämnda
gruppen, och förmälde sig med hans niécé, men fick längre fram upplefva, att de
båda fientliga grupperna förenade sig för att betvinga konungen. Då fick han ett
stöd i förbundet med konung Henrik II, och striderna slutade 1185 med ett full-
ständigt nederlag för de upproriska vasallerna, hvilkas inbördes rivalitet icke med-
gaf en långvarig enighet. Detta hade ynglingen utfört från sitt 14:de till sitt 20:de
år. Slutligen var det blott hertigen af Burgund, som ännu vågade göra motstånd.
Han sökte hjälp hos kejsar Fredrik Barbarossa (1186), men denne måste vid den
tiden redan af hänsyn till sitt rikes svåra läge undvika en strid med Frankrike. Den
stolte hertigen måste därför underkasta sig sin länsherre. Nu kände sig Filip August
nog stark att upptaga en strid med konung Henrik II, i hvilken dennes ovärdige
söner förhjälpte honom till segern. Slutligen kom turen till sönerna själfva.
Dessa framgångar hade tidtals afbrutis af missöden, och Filip August råkade i
en farlig konflikt af ven med påfven. Han hade förskjutit sin andra gemål Ingeborg,
dotter till den danske konungen, 1193, och förmält sig med Agnes af Meran, sedan
en af franska biskopar sammansatt domstol hade förklarat, att han och Ingeborg
voro för nära besläktade. Påfven upphäfde det orättfärdiga utslaget. Han fordrade
äktenskapets erkännade som giltigt och belade konungens rike med interdikt 1198.
Missnöjet bland befolkningen, som på goda grunder ansåg drottningens förskjutande
som en orättfärdig våldshandling, nödgade konungen att återinsätta Ingeborg i hennes
forna rättigheter.
Trots de förödmjukelser och förluster, som voro förknippade med dylika händelser,
gjorde Filip August ständigt nya framsteg gentemot utlandet, på samma gång
han höjde konungamakten i det inre. Samtiden gaf honom tillnamnet Augustus,
emedan han var en så väldig »förökare af riket». Till det ringa område som 1180
lydde omedelbart under konungen, lade han Artois, Amiens, Valois, Vermandois,
en stor del af Beauvoisis, Normandie, Maine, Touraine, Anjou jämte ett betydande
stycke af Poitou och Saintonge. Antalet af hans ämbetsmän (prévöts) steg från 38 till 94,
och i många af vasallernas besittningar hade han agenter under titeln beskyddare
(sauve-garde) för byar, städer, andliga stiftelser eller världsliga korporationer, som
under återupplifvandet af den karolingiska statens rättsliga föreställningar hade ställt
sig under konungens särskilda skydd.
Ett liknande inflytande vann Filip genom särskilda öfverenskommelser (pariages)
med mindre, andliga och världsliga, egendomsherrar, och ett stort antal mer eller
mindre mäktiga feodalherrar inskränktes i sin oberoende ställning genom andra
öfverenskommelser eller genom faktiskt tvång och tillvandes att som lydiga
vasaller vara konungen hulda och trogna. Vid viktigare tillfällen, såsom vid arfs-
berättigade döttrars giftermål, måste de inhemta konungens medgifvande och låta
bekräfta viktiga urkunder med konungens sigill. Filip August framstår alltigenom
såsom vasallernas verklige öfverherre. Konungadömet hade återvunnit en auktoritet,
som erinrar om förra hälften af det 9:de århundradet. Äfven erkändes konungens lag-
stiftningsrätt af vasallerna, och det till och med af mycket mäktiga sådana.
Filip uppträdde gärna som kyrkans skyddsherre, och kyrkornas och klostrens
konflikter med feodalherrarne erbjödo honom välkomna tillfällen att förvärfva denna
berömmelse och att på samma gång betvinga feodalherrarne. Men han fordrade
tillika samma eder och tjenster af de andliga länsinnehafvarne som af de världsliga
vasallerna. Voro de försumliga, så lade han hand på deras besittningar. I detta
fall gick han ganska hänsynslöst till väga, medan han mot förmodan fann sig i
Roms ingrepp i fråga om besättandet af de kyrkliga prebendena. För de län, han
själf mottog af biskoparne af Amiens, Auxerre och andra, aflade han ingen länsed,
då han ansåg, att konungen af Frankrike ej finge binda sig genom en sådan. Han
satte gränser för den andliga domsrätten och förbjöd uttryckligen, att tvister rörande
länsrätten drogos inför andliga domstolar hvarjämte han ställde donationer af jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
