- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
217

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖSTRÖM OCH
217
Kejsar Leo III:s död.
Miniatyr ur en samtida byzuntinsk handskrift.
en jämförelse med andra stater vid denna tid. Under nästan oafbrutna strider med
muhammedanerna, med krigiska barbarer, som framstormade från Asiens stepper,
och slutligen med de från nedre Italien framträngande normanderna hafva dock
kejsarne funnit tid och kraft till lagstiftning, till uppbyggande af fästningar såväl som
sjukhus och kyrkor och till omvårdnaden om en mångsidig kultur. Det är dessa
bemödanden och den trygghet, som staten beredde det fredliga arbetet, som vi hafva
att tacka för, att så mycket blifvit bevaradt af grekernas och romarnes kultur.
Och detta allt skedde i en tid, då den starkaste böjelsen inom det andliga lifvet
var hänvänd åt teologiska dispyter och munkaskes. Frisinnade kejsare, såsom redan.
Leo III (717-741), Isauriern, försökte förgäfves befria folket ur de bojor, som dessa
åskådningar pålade detsamma. Men dessa försök framkallade endast nya strider,
i hvilka under årtionden en afsevärd del af folkets styrka förbrukades. Konstantinopel fick
i det 8:de och 9:de århundradet upplefva förnyelsen af det västerländska kejsardömet,
som bestred dess rätt till de italienska besittningarne, sedan redan förut norra delen
af Balkanhalfön gått förlorad till slaverna och Syrien, Egypten och Nordafrika
till araberna, hvarförutom öarne Sardinien, Corsica, Sicilien och Kreta helt eller delvis
förlorats. För en tid vunno kejsarne åter fast fot i dessa trakter, särskildt i nedre
Italien och på Sicilien, men mot slutet af det 9:de århundradet omfattade riket,
noga räknadt, endast Mindre Asien och af Balkanhalfön endast det egentliga Grek-
land och ett område söder om en linie, som gick ett stycke norr om Thessalonike
fram till Adrianopel. Därtill kommo på öst- och västkusten några smala landremsor,
som sträckte sig något längre mot norr. Hela den stora bredden af halfön ända
till Donau hade eröfrats af bulgarernas tsar, den nordvästra delen af andra slaver,
serber och kroater. Mindre Asien utgjorde under 10:de-12:te århundradet rikets
hufvuddel, men hotades starkt och härjades af muhammedanerna, som bland alla
fientliga grannar blefvo farligast för det östromerska riket. Utan deras påträngande
hade grekerna kanske kunnat göra sig till herrar öfver barbarerna. Araberna egde
visserligen sedan länge icke samma krigiska kraft, som de utvecklat under de första
kaliferna, de hade blifvit mera förnäma och fordringsfulla på lifvet, men i de af dem
eröfrade områdena funnos alltjämt nya folk, som gärna ställde sina krafter och
lidelser i den nyförvärfvade trons tjenst. Sedan midten af det ll:te århundradet voro
Seldjukerna, nomader af turkisk härstamning, de förnämsta representanterna för
Väi-ldshistoria II.
28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free