- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
226

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Ungern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226 G- KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
ning af olika folk uppstodo generationer af ett nytt slag, men magyarerna bibehöllo
sig i språk och nationellt medvetande liksom i statsledningen såsom den bestäm-
mande beståndsdelen. Visserligen antogo de nya lefnadsvanor och nya åskådningar
under den oafbrutna beröringen med de mera kultiverade elementen och under
inflytande af kyrkan och den på åkerbruk och stadsväsen hvilande nya rätts- och
statsordningen, men ända in i det 13:de århundradet visade till och med adeln och hof-
kretsarne icke så få drag, som erinrade om röfvartågen och kamratskapet med hunner
och petjeneger.
Bland de främmande inflytelserna voro de tyska starkast. Redan vid pass en
människoålder efter slaget vid Lechfältet lät hertig Geisa af Ungern döpa sig, och hans
son Wajk, som i dopet erhöll namnet Stefan, förmälde sig med en dotterdotter till
kejsar Otto I. Helt säkert under inflytande af denna tyska gemål företog sig Stefan
(997-1038), som låtit kröna sig till konung, att genomföra folkets omvändelse.
Han hade därvid att öfvervinna ett ganska starkt motstånd, och äfven Stefans efter-
trädare måste ända till omkring 1060 kämpa med en tidtals segerrik hednisk oppo-
sition. Men under två generationer genomfördes det stora verket, åtminstone till det
yttre, i förening med en indelning af landet i komitat (grefskap, af lat. comes, ung.
megye, ty. gespanschaft) och äfven andra reformer, som påkallades genom samfärd-
seln framför allt med Tyska riket och den kyrkliga organisationen. Sylvester II, som
kejsar Otto III hade upphöjt på påfvestolen, sände Stefan kröningskronan, hvilket
dock ej medförde något beroende vare sig af påfven eller kejsaren. Hans efterträ-
dare Peter, som var son af Stefans syster och en venezianare och själf var född i
Venedig, gjorde anfall på de tyska gränslanden, utan att Henrik III, som var upp-
tagen af andra strider, förmådde hindra det. Men redan 1041 dukade han under
för en sammansvärjning, som på tronen upphöjde en annan af arpadska ätten, Ovo
eller Aba. Peter flydde nu till Henrik III. Denne framträngde också 1042 segrande
in i Ungern och insatte en tredje Arpad som hertig af Ungern. Men när han med
hufvudhären återvände till Tyskland, blef hans skyddsling förjagad af Ovo. Kejsaren
företog då ett nytt fälttåg 1043 och fråntog ungrarne landet till Leitha och March
och förenade det såsom »Neumark» varaktigt med Tyska riket. Det befolkades
hastigt med tyska nybyggare.
Under ett tredje fälttåg uppsatte kejsar Henrik III den fördrifne konung Peter på
Ungerns tron och lät honom svära trohetsed som vasall. Men snart störtades åter
konungen af Andreas I, som under omväxlande underhandlingar och strider höll sig
oberoende af den tyske konungen. Äfven kejsar Henrik IV sökte förgäfves bevara
länshögheten, ehuru då åter tvenne pretendenter kämpade om Ungerns krona, af
hvilka den ene var gift med en syster till kejsaren. Påfven Gregorius VII begag-
nade denna oreda till att göra Ungern till ett påfligt län. Än hotade han med him-
melens vrede, än uppmanade han Ungerns konung att genom underkastelse under
Rom »förvandla apostlarne till dina gäldenärer». Men ungrarne läto icke förleda sig.
Just denna täflan mellan kejsaren och påfven att bringa Ungarn i beroende gjorde
det lättare för dem att trots inre strider försvara sin oafhängighet. Därtill bidrog
också en viss dragning åt det östromerska riket. Kejsar Mikael Dukas sände
konung Geisa (1074-1077) en krona i stället för den gamla konungakronan, som
förmodligen hans medtäflare Salomon hade bortsnappat.
Under konung Ladislaus I, den Helige (1077-1095) och Koloman (1095-1116)
hemtade sig landet efter tronsstriderna, och den af konung Stefan skapade ordningen
i stat och kyrka återupprättades och tryggades. Koloman besegrade också kuma-
nerna, som han lät bosätta sig mellan Theiss och Donau. Han vakade äfven med
framgång öfver att de tygellösa korsfararskarorna 1097 icke alltför mycket skadade
hans land. Han underkufvade Kroatien och beröfvade Venedig kuststäderna i
Dalmatien. Under hans efterträdare uppblossade tronstriderna ånyo. Nu sökte kejsar
Manuel gripa tillfället att göra Ungern beroende af östrom. Men han hade blott
delvis framgång, och då mot slutet af det 12:te århundradet både det östromerska och
tyska riket nedsjönko i stor förvirring, kunde Ungern hålla sig själfständigt åt all sidor.
Den vid Manuels hof i grekisk bildning uppfostrade konung Bela III 1172-1196)
utvidgade Ungerns gränser i Dalmatien, och genom sin förmälning med en syster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free