- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
228

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Ungern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
olika menigheterna till ett förbund eller folk, som valde sig en högste domare, som
bar grefvetitel. Hermannstadt var medelpunkten för de sålunda förenade kolonierna.
Jämte dessa stora fanns det också flere mindre grupper af städer och byar med tyska
kolonister och slutligen äfven enstaka städer. Stuhlweissenburg, Gran, Ofen och från
början äfven Pest voro äkta tyska städer. Pest synes först efter mongolernas infall
1241 h af va förlorat sin tyska karaktär.
De tyska kolonisterna hafva röjt skogen och utbredt åkerbruket öfver öde fält,
de hafva fört sin konstfärdighet och sin högre kultur in i landet, framför allt sin
rättsordning och sina kommunala stadgar för by och stad. De tyska kolonisterna
voro i Ungern liksom i Böhmen och Polen företrädare för en friare, men på samma
gång fastare ordnad kommunalförvaltning.
»Magyarerna uppträttade staten i Ungern, tyskarne skapade städerna,» säger
magyaren Hunfalvy i sin ungerska etnografi. Magyarerna betraktade sig under denna
period såsom de enda representanterna för staten, men de främmande invandrarne,
om de också i generationer bott i landet, såsom »gäster», hospites. Men dessa »gäster»
utgjorde ändock redan i det 12:te och 13:de århundradet faktiskt och rättsligt en
väsentlig del af konungariket Ungern. Betydande delar af rätts- och finansväsendet
hvilade dels uteslutande, dels företrädesvis på dem.
I det 12:te och 13:de århundradet, alltså vid den tid, då den starkaste utvandringen
från Tyskland till Ungern egde rum, hade det tyska folket ett ovanligt lefvande
intresse för sociala bildningar af alla slag, från byförfattningen och stadgan om skogs-
allmänningen och biodlar- och fiskarföreningarne till stadsordningarne, gillena och
skråna, brödraskapen, fakulteterna och kollegierna vid universiteten, lands-, freds- och
handelsförbunden och ännu andra för bestämda ändamål tillkomna ordningar och
sammanslutningar. Alla stånd deltogo däri, andliga liksom lekmän, borgare, bönder
och riddare. Så mycket starkare var alltså de tyska invandrarnes inflytande i Ungern,
hvartill kom, att ungrarne just under dessa århundraden kände behof af att anpassa
sig efter vanorna och fordringarne i den omgifvande högre kultiverade världen.
Den stora striden mellan den andliga och världsliga makten, som företrädesvis ut-
kämpades mellan de tyska kejsarne och påfvarne från Gregorius VII till Bonifacius VIII,
hade betydligt stegrat kurians och prästernas privilegier och inflytande; men den
världsliga makten hade hållit sig upprätt. Konungarne af Frankrike och England
hafva liksom kejsar Fredrik I, hans son och sonson satt en gräns för påfvarnes
öfvergrepp, när dessa gjorde anspråk på ett slags kalifat, och det erinrar om de
bestämmelser, som dessa furstar gjorde i det 12:te århundradet, när de af konung
Ludvig I i Ungern föranstaltade tilläggen till »den gyllene bullan» föreskrifva, att
andliga under en rättstvist ingalunda skulle få tillgripa kyrkliga mått och steg mot
adelsmän, och när konungens medgifvande gjordes till villkor för kyrkans rätt att
förvärfva jordegendom. Konung Andreas II:s nyssnämnda gyllene bulla af 1222 är
ett mycket talande bevis på landets rättsliga och ekonomiska tillstånd vid äfver-
gången från 12:te till 13:de århundradet. Prästerskapet hade jämte sina kyrkor och
kloster samma rättsliga ställning i Ungern som i de västra landen. Det hade
besittningar med underhafvande, som utom kyrkotionde äfven betalade en grundskatt
liksom adelns och konungens bönder till sina herrar. Fria bönder omnämnas icke;
det ser ut, som om sådana funnits endast bland de främmande kolonisterna. Adeln
framstår i den gyllene bullan såsom folkets kärna eller i hvarje fall såsom den
privilegierade delen däraf. Dess önskningar och behof utgjorde också den egentliga
anledningen till att detta frihetsbref utfärdades. Några konungar, heter det i inled-
ningen, hade af hämnd eller under inflytande af falska rådgifvare kränkt »den frihet,
som konung Stefan den Helige stadgat för såväl vårt rikes adel som äfven andra»
(libertas tam nobilium regni nostri quam eciam aliorum instituta a Sancto Stephano rege),
och rikets adel hade därför upprepade gånger och med eftertryck gjort fordran på en
reformation af statsväsendet (super reformatione regni nostri). Med beviljande häraf
tillkännagifver konungen, att han hvarje år på den helige Stefans fest i Stuhlweissen-
burg skulle personligen infinna sig bland adeln och taga dess önskemål under om-
pröfning. Endast när sjukdom eller annan tvingade nöd hindrade honom, skulle
han låta sig företrädas af pfalzgrefven (palatinas). Vidare utfäster han sig att icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free