- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
236

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Han begynte striden i nära anslutning till påfven, som varit hans förmyndare.
Han afgaf i högtidlig form vidtgående löften rörande den normandiska staten och
rikets rättigheter i Italien. Han drog till Tyskland som påfvens skydd sling och
verktyg. Men de gamla anhängarne till hans hus och de många, som genom om-
byte af parti trodde sig kunna vinna något, gåfvo honom snart en själfständig bety-
delse, som han stärkte genom skickligt slutförda fördrag med Frankrike och Danmark.
Fredrik deltog icke personligen i slaget vid Bouvines den 27 juli 1214, då kejsar
Otto jämte sina engelska bundsförvanter besegrades af Filip August och Hohenstau-
ferna. Han ingrep först några veckor senare i kriget, men segern och det sätt, hvarpå
han utnyttjade densamma, tillförsäkrade honom kronan. Otto IV försvarade sig
emellertid i sina arfland ända till sin död 1218, och Fredrik kunde för den skull så
mycket mindre tänka på att energiskt göra kraf på kronans gamla rättigheter, som
alltsedan Henrik VI:s död lidit svår afbräck. Han måste i stället göra stora med-
gifvanden åt furstarne, innan han i augusti 1220 återvände till Italien, som nöd-
vändigt kräfde hans närvaro. Den 22 november 1220 lät han kröna sig till kejsare.
Härvid förnyade han sitt löfte om ett korståg, som han ämnade företaga följande
vår. Men förhållandena på Sicilien och omsorgen om riket tvingade honom att år
från år uppskjuta härmed, om han också sände mindre skaror till det heliga landet.
I juli 1225 förnyade han åter sitt löfte med den närmare bestämmelsen, att han
under två år skulle underhålla ett tusen riddare i det heliga landet och vara beredd
att anskaffa och använda vissa summor af penningar och visst antal skepp och
manskap i och för detta krig. Men förhållandena i Italien voro 1226 så förvirrade,
att han knappast vågade lemna landet. Det oaktadt fullbordade han rustningarne
1227 och inskeppade sig i september till det heliga landet. Men då en farsot angrep
landthären, och Fredrik II själf och landtgrefven af Timringen, som åtföljde honom,
angrepos af samma farsot, återvände de till Italien. Landtgrefven dog, hvaremot
kejsaren tillfrisknade. Men han bannlystes af påfven Gregorius IX (1227-1241),
emedan han icke infriat sitt löfte. I sitt samvete stod Fredrik obunden af de kyrk-
liga dogmerna, men till det yttre var han kyrkligt korrekt och sträfvade ifrigt att
lefva i fred med kyrkan. Man har icke den ringaste anledning att antaga, att han
af oppositionslust eller öfvermod hade brutit sitt korståglöfte. Han hade all möjlig
möda att öfvertyga påfven om att han blott af nödtvång hade återvändt. Den påfliga
bannlysningen, hur orättfärdig den än var, väckte ingen bitterhet hos honom, utan
han förberedde ett nytt korståg till följande år och utförde det också med framgång.
De stora muhammedanska rikena, som följde efter hvarandra i de gamla assyriska
och persiska områdena, hade endast skada och olägenhet af sin omåttliga utsträck-
ning. Väldiga eröfrare kunde väl hålla dem tillsammans, men i längden blef detta
ej möjligt annat än med tillhjälp af legosoldater och ett absolutistiskt styrelsesätt,
som trots all omsorg om vetenskap och konst var brutalt och hänsynslöst och i
grunden upplöste sig själft. lingen af dessa stater skedde någon utbildning af politiska
former, som kunde följa samhällslifvets utveckling, tillfredsställa dess behof och bilda
grundvalen för ett högre statslif, hvilande på folkets lefvande deltagande däri. Vid
den tid då Konstantinopel stormades af latinerna, och påfven Innocentius III syntes
skola förena det andliga och världsliga herraväldet, utsträckte sultan Muhammed II
sitt fäderneärfda rike Kovaresmien mellan Oxus och Aralsjön med den berömda
staden Merv utöfver det vidsträckta persiska området och försökte tvinga kalifen i
Bagdad att erkänna honom som sin skyddsherre, en roll som Seldjukerna dittills
innehaft. Då kalifen vägrade, begagnade sig sultanen af den schiitiska åskådningens
utbredning i Persien och uppsatte mot den sunnitiske kalifen en föregifven ättling
till den Ali, som 656 upphöjts till kalif och enligt schiiternas åsikt med orätt blifvit
störtad af Muäwija, Medan han var i begrepp ät underkufva kalifen af Bagdad, blef
emellertid Muhammed besegrad af Djingis-käii och hans efterträdare, som sedan
1206 hade organiserat de mongoliska horderna öster om Kaspiska hafvet till en
oerhörd militärdespoti med hufvudstaden Karakorum. Denna nomadstad tillväxte
sedermera genom tillströmning af konstskickliga och i allahanda vetenskaper och
traditioner skolade lärde från de underkufvade kulturlanden, framför allt Kina och
Persien, till en stad, som kunde jämföras med de förnämste i det muhammedanska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free