Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PAFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hade mycket, som påminde om pretendenten eller tyrannen, som med alla medel
kämpar för sin existens. Man återfinner samma drag, som göra i äldre tid Robert
Guiscard och i senare tid tyrannerna i det 14:de och 15:de århundradet så frånstötande.
Om vi också kunna förstå det, så kunna vi ej förlika oss därmed. Men äfven om
man nalkas hans bild med denna förutfattade mening, kan man dock icke annat
än beundra de glänsande gåfvor, som denne man utvecklade, hvilken icke hade
haft någon ungdom och redan som gosse tryckts af kronans bekymmer och faror
och vid 15 år måste afsluta ett politiskt äktenskap och vid 16 fatta ett afgörande
beslut, som kräfde en mans fasthet, och därpå under 39 år hade att kämpa med
den dåtida världens starkaste makter med endast de uppehåll, som ovissa fördrag
kunde medgifva. Han har genomfört denna uppgift, fastän hans dåraktige son
Henrik lät locka sig till affall af förrädare, och fastän många andra vedervärdig-
heter förbittrade segern. Han hade ett orubbligt mod och ett genomträngade för-
stånd. Han var högt bildad, icke endast skolad utan själfständig i sitt tänkande.
I sin undersökning angående jaktfalkar frigjorde han sig alldeles från det skolastiska
skriftställarskapets egendomligheter och nedskref sina samvetsgranna iakttagelser
med den säkra noggrannheten hos en Julius Caesar, om hvilken han erinrar äfven i
några andra afseenden.
Han står alltså som en modern människa midt bland medeltidens makter, som
en kejsare, som hade att upprätthålla riket midt i en ström af politiska och kyrk-
liga tendenser, som å ena sidan sträfvade mot en teokrati, hvars mystiska glans
förvirrade omdömet hos många bland de bäste, och å andra sidan mot utvecklingen
af nya former för statslifvet, som söndersprängde ramen för det gamla imperiet.
Striden var icke slut med Fredrik II:s död. Ännu i 18 år, ända till 1268, fort-
sattes den af hans söner Konrad och Manfred (1266) och hans sonson Konradin,
om också med kejsarens död en allmänt erkänd ledare fattades det hohenstaufiska
partiet, som bestod af mycket motstridiga element. Fredriks son Konrad IV dog
redan 1254. Men då påfven Innocentius IV dog ungefär ett hälft år senare (den 7
december 1254), var det icke i segerkänsla, han slöt sina ögon. Han dog i sorg
öfver de besvärligheter, som kejsar Fredriks illegitime son Manfred beredde honom,
då han genom en djärf öfverrumpling bemäktigade sig det fasta Lucera och sking-
rade de påfliga trupperna vid Foggia. Kyrkan hade genom Innocentius IV helt
och hållet ställts i de påfliga planernas tjenst, och dessa planer voro riktade mot ett
världsherravälde, som ingen kunde vare sig vinna eller förvalta, minst en präst,
som måste låta sina slaktningar utkämpas af andra, de där blefvo hans herrar, i
samma mån de voro dugande fältherrar och furstar.
Innocentius IV var den störste eller vid sidan af några få andra en af de största
bland medeltidens påfvar, men de lögnens hjälpmedel, som han använde, det miss-
bruk, han gjorde af de heliga ordningar, han var satt att vakta, och den fullstän-
diga osäkerheten i hans maktställning äfven under framgången - allt detta jämte
månget enstaka förhållande, som framträder vid en närmare undersökning, visar,
att denna skenbart väldiga form af mänsklig makt blott var som röken af en eld,
som förtär sig själf. Människorna hade en stor längtan efter himmelen, och paf-
varnes betydelse hvilade därpå, att de troddes kunna öppna och tillsluta tillträdet
till densamma. Påfvedömets utveckling från Innocentius III till Innocentius IV
har icke blott rubbat denna tro hos tusenden och just de högtställda och inflytelse-
rika, utan äfven själfva staterna vande sig att visserligen teoretiskt erkänna dog-
merna om pafvarnes löse- och bindenyckel, men på samma gång praktiskt behandla
kurian som en politisk makt, som borde bedömas efter sina planer och maktmedel
vid hvarje särskildt tillfälle.
Hade Tyskland haft fred för påfven, så hade kejsar Fredrik II vid denna tid
lätt kunnat öka rikets och konungens makt i väsentlig mån, ty hastigt efter hvar-
andra utslocknade 1246-1248 tre furstehus, som härskade öfver betydande områden:
grefvarne af Andechs-Meran i Öfre Bayern, grefvarne af Babenberg i Österrike och
landtgrefvarne af Thuringen. Om öfver hufvud taget någonsin så kunde blott genom
dylika tillfällen utvecklingen af det tyska konungadömet åter ledas in på de vägar
till enhetsstaten, som redan med framgång beträdts i Frankrike och England. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
