Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
gift med en niéce till påfven Innocentius. Här som öfverallt missbrukades folkets
vördnad för det heliga. Den reform, som påbörjats till kyrkans rening och frigörelse,
hade förstört den gamla rättsordningen mellan stat och kyrka och därmed också
grundvalen för den kejserliga makten, men h varken höjt den Kyrkliga ordningen
och fromheten eller ökat freden och tryggheten för kyrklig egendom och kyrklig
verksamhet.
Det är svårt att beskrifva verkningarne af den långvariga kampen, men några
fakta framträda tydligt. I Tyskland och Italien hade statens auktoritet lidit svår
afbräck. Den kungliga myndigheten var splittrad, och talrika stora och små territo-
rier, i hvilka uppfattningen och handhafvandet af den offentliga makten hade helt
och hållet eller öfvervägande privaträttslig karaktär, kämpade ofta med fanatiskt
raseri om obetydliga, ja de allra obetydligaste saker. Den andliga makten hade genom
missbruk försvagat sina maktmedel, och den världsliga egendomen lände henne på
tusenfaldigt sätt till besvär och olycka. I Frankrike, England och Danmark höjde
sig däremot konungamakten vid denna tid, oaktadt äfven dessa land ofta drogos
in i den stora striden och flngo lida af kurians öfvergrepp.
Tyskland såg två territorier sönderfalla, som syntes vara på väg att höja sig till den
storhet, hvarförutan en stat icke eger nog styrka att försvara sig utåt och i det inre
komma upp ur de små förhållandena. Det var Henrik Lejonets välde i Norden och den
hohenstaufiska familjemakten i Södern. Båda upplöstes, och i båda områdena upp-
stodo en massa små territorier, men i Södern bildade sig bland dem den nya habs-
burgska stormakten. I sydvästra Tyskland, hufvudsätet för den hohenstaufiska
makten, hade kampen mellan Rom och kejsaren väsentligen framstått som en strid
mellan å ena sidan de talrika herrarne, städerna och kyrkorna, som sträfvade efter själf-
ständighet och större besittningar, och å den andra sidan den hohenstaufiska makten,
som stod i begrepp att genom sin kungliga myndighet och sin hertigliga makt öfver
Schwaben sammanföra alla sina besittningar och rättigheter till ett sammanhängande
större område med öfverhöghet öfver de mellanliggande små territorierna. Hohenstau-
fernas undergång gaf segern åt de mindre herrarne. På grundvalen af en ur sådana
territorier bildad makt förnyade Rudolf af Habsburg det tyska konungadömet. Vid
hans val syntes den nya uppfattningen, att rätten att välja kejsare blott tillkom sju
furstar, icke alla som i det 12:te århundradet, redan hafva öfvergått till en allmänt
erkänd rättsbestämmelse utan att hafva blivit bekräftad genom någon lagsstiftnings-
åtgärd. Habsburgarne hade redan i det llrte och 12:te århundradet rika besittningar i
Elsass och Schweiz, och troligen därför hade kejsar Henrik V eller hans efterträdare
Lothar förlänat dem grefskapet i öfre Elsass och biskopen af Strassburg förlänat dem
administrationen af det till den biskopliga kyrkan hörande »mundatet», d. v. s.
immunitetsområdet Ruffach, som utbredde sig söder om Kolmar. Med dessa båda
ämbeten fingo Habsburgarne den offentliga makten öfver största delen af det vackra
och för släktens maktutveckling synnerligen fördelaktigt belägna landet. Andra
administrationer och besittningar tillkommo, och Habsburgarne räknades på Fredrik II:s
tid till de mäktigaste stormännen i sydvästra Tyskland. Ättens hufvudman,
Rudolf den Gamle, höll troget fast vid kejsaren, och kejsar Fredrik II bar 1218 till
dopet hans sonson, som erhöll namnet Rudolf och blef grundläggare af en ny kej-
serlig dynasti, som var bestämd att med några afbrott bevara rikets gamla titel ända
in i det 19:de århundradet, om också styrelsens makt och former undergingo betydande
förändringar. Habsburgarnes familjemakt utgjorde det viktigaste stödet för den kej-
serliga makten, och denna familjemakt ökades väsentligen närmast genom det
zähringska och sedan det hohenstaufiska husets utslocknande för att sedan under
Rudolf af Habsburg, tack vare hans kejserliga maktbefogenhet och fördelaktiga
giftermål, så utvidgas, att intet annat hus var jämförligt därmed.
Efter kejsar Fredrik II:s död följde i Tyskland »den kejsarlösa, förskräckliga
tiden», då maktlösa pretendenter kämpade om konunganamnet. Stormännen, som
redan under Fredrik II:s strider med kurian hade ryckt till sig månget Hohenstau-
ferna och riket tillhörigt gods, använde detta interregnum på samma sätt, och rätten
hade intet skydd, men folket var tillräckligt kraftigt att genomgå denna pröfning
och att ur spillrorna af den gamla rättsordningen skapa nya former för det offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
