- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
246

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
icke förskaffa honom, och den unge prinsen fick ingenting annat däraf än spenam-
net // re del capello, emedan påfven som symbol af belåningen hade satt en hatt på
hans hufvud. Ännu tydligare framstod kurians relativa svaghet trots all glans och
all teoretisk allmakt i dess förhållande till den legotruppsanförare, som den hade
värfvat för striden mot kejsaren och hans söner. Karl af Anjou återupptog i huf-
vudsak den hohenstaufiska politiken på Sicilien, nedre Italien och de midt öfver
liggande kustlanden. Och han var i sitt tillvägagångssätt mot kurians intressen
icke på långt när så hänsynsfull och försonlig, som Fredrik II hade varit, så länge
kurians hållning på något sätt gjorde det möjligt för honom. När sedan Sicilien reste
sig mot Karls af Anjou förtryck i den sicilianska aftonsången (den 30 mars 1282),
slungade påfven bannstrålen mot rebellerna, men dessa föraktade hans vrede och
försvarade sig med understöd af Aragoniens konung. Efter en tjuguårig strid måste
till och med den stolte Bonifacius VIII erkänna förhållandenas utveckling på Sicilien
och vara glad, att åtminstone ett skenbart medgifvande gjordes honom. Kurian har
under denna tid fällt viktiga utslag och störtat mäktiga män i Portugal, Norge, Tysk-
land, Frankrike och England, men endast därför att det parti, för hvilket kurian
bestämde sig, var det starkare. I Frankrike, England, Ungern och till och med i det
af partier sönderslitna Tyskland rönte kurian och äfven den väldige och våldsamme
Bonifacius VIII upprepade gånger ett motstånd, som han icke kunde öfvervinna.
Till liknande slutsatser leder följande betraktelse. När Clemens IV, som trium-
ferade öfver Konradin, afled några veckor efter dennes skymfliga afrättning i Neapel,
kunde under trycket af oförenliga motsatser och särskildt till följd af de anspråk,
som Karl af Anjou framställde, på nära tre år ej något påfveval komma till stånd i
Rom. I sitt Compendium philosophice skref år 1271 den store lärde Roger Bacon, en
engelsk franciskanermunk, som förtärdes af forskarifver, men äfven hade förbindelse
med denna världens store, ja, med själfve påfven Clemens IV: »Guds ställföreträdare
utestänges från sin kyrka. Världen saknar en ledare, och sedan många år står den
heliga stolen tom, emedan afund, missunnsamhet och äregirighet behärska kurian.
Kardinalerna söka skjuta fram sig själfva och sina vänner, det veta alla, som vilja
erkänna sanningen». Samma hinder och samma interregnum upprepades vid föl-
jande påfveval. Under de icke fulla 26 år, som förflöto från Clemens I V: s död
mot slutet af november 1268 till Celestinus V:s val den 5 juli 1294, var påfvestolen
obesatt omkring sju år: först till den l sept. 1271, alltså 2:J/4 år, och sedan efter
Nicolaus IV:s död i början på april 1292 under två år och tre månader, alltså två
vakanser om tillsammans öfver fem år, och därtill två vakanser om hvardera sex
månader från maj till november 1277 och från augusti 1280 till februari 1281 och
en vakans om nära elfva månader, nämligen från Honorius IV:s död den 3 april 1287
till Nicolaus IV:s val den 22 februari 1288. Därtill kommo två gånger kortare uppehåll.
I fråga om uppsikten öfver alla lands kyrkor, ämbetstillsättningen och förvalt-
ningen liksom öfver lära och tukt hade Rom åtminstone i teorien vunnit erkännande
af sina anspråk, som under loppet af 9:de-13:de århundradet alltjämt hade stegrats.
Den kanoniska rätten hade utvecklats till ett system, som erbjöd kurian en arsenal
af de skarpaste vapen mot hvarje motstånd, och vid universiteten, särskildt i Paris,
blefvo dessa åskådningar till den grad inriktade i den skolastiska teologiens dogmatiska
tankebanor, tack vare skarpsinniga lärde, som voro bundna vid vissa förutsättningar
och vid de härskande metoderna i fråga om tolkning och bevisföring genom analogi,
så att det syntes fullkomligt hopplöst att uppträda däremot. Men just de logiska
öfverdrifterna och de orimligheter för att icke säga omänskligheter, hvartill de
klerikala juristernas obevekliga konsekvens ledde, och de absoluta motsägelser, som
reste sig mellan verkligheten och den likhet med Gud, hvarpå anspråk framställdes
för påfvens räkning, hafva vid öfvergången från det 13:de till det 14:de århundradet
och ännu tidigare inledt en omsvängning i teorien, som nådde sin höjdpunkt ungefär
två årtionden efter Bonifacius VIH:s död i Marsilii från Padua Defensor pacis och den
därmed besläktade litteraturen, och som fullständigt behärskade tiden för de stora
koncilierna.
Ett fullkomligt modernt uttryck fann detta tänkesätt i en flygskrift, som en af
konung Filip den Skönes rådgifvare författade för att bevisa konungens rätt att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free