Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 G- KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
eganderätt till kyrkogodsen, i öfverensstämmelse med den ursprungliga donationen
till kyrkan och med de allmänt erkända rättsprinciperna.
Men dessutom hade dessa påfliga penningkraf ännu andra onda följder. Ena
gången blefvo kapitlen frestade att till biskop välja en så rik man som möjligt, för
att han af egna medel skulle kunna tillfredsställa kuriari. En annan gång hände det,
att inånga biskopar icke kunde betala de lån, som de af denna anledning iklädt sig,
och som de ofta upptogo i Rom, där handeln med penningar redan i det 13:de år-
hundradet lifligt utvecklade sig på grund däraf, att stora kapital inströmmade till
kurian. Detta kunde lätt inträffa, ty summorna växte hastigt med en räntefot af om-
kring 10% och därutöfver, helst då biskoparnes inkomster icke sällan tärdes af krig
och andra bördor. Omkring 1244 var ärkebiskopen af Köln hemfallen till exkom-
munikation, emedan han icke kunde betala sina skulder i Rom, och af samma orsak
hafva i det 13:de århundradet biskoparne af Utrecht, Luttich, Worms och Regensburg
blifvit bannlysta. Härvid är det synnerligen anmärkningsvärdt, att kyrkofurstarne
vid dylika penningtransaktioner satte sig öfver det kyrkliga förbudet att fordra eller
gifva ränta och med kurians medgifvande och vetskap själfva inläto sig på penning-
affärer med räntelikvid. Någon gång hafva påfvarne eller deras legater, som förordnats
till skiljedomare i dylika skuldmål, strukit de öfverenskomna räntorna, i det de
gifvit sig sken af att verkligen vilja genomföra förbudet mot ränta. Men det var endast
öfvergående eftergifter åt en trossats, som allmänt erkändes hafva öfverlefvat sig
själf. Äfven påfvarne själfva hafva i det 13:de århundradet både tagit och gifvit ränta.
I alla dessa företeelser uppenbarade sig gränserna för den påfliga makten och
dess bundenhet vid de jordiska medel och utvägar, vid hvilka alla politiska makter
äro bundna. Väl uppträdde påfven Gregorius X på konciliet i Lyon (1274) nära nog
som hela kristenhetens verkliga öfverhufvud äfven i världsliga ting: furstar och
sändebud från furstar i hela världen, till och med Orienten, trängdes kring hans tron
och begärde hans utslag. Äfven tycktes det lyckas honom att återställa unionen med gre-
kerna. Men allt detta var blott ett sken. Hans framgångar voro ingenting annat än
verkningar af förhållandena för ögonblicket. Påfvens maktställning var redan då
sådan, som Bonifacius VIII lär hafva tecknat densamma tjugu år senare: »När det
icke längre är tvedräkt mellan världens furstar och konungar, då kan den romerske
påfven icke vara påfve. Men när det är tvedräkt mellan dem, då är han påfve, och
enhvar fruktar honom af fruktan för en annan, och han ensam behärskar dem och
gör, hvad han vill». Bonifacius VIII (fil okt. 1303), hvars lefnad visserligen sträcker
sig utöfver århundradet, men som dock tillhör denna period och först lär oss att rätt
förstå den, lemnar med alla sina anspråk och med sitt fall det starkaste beviset
för sanningen af detta påstående. Han gjorde, hvad hans oroliga ande dref honom
att göra. Han skydde icke ens brott för att hämnas på sina fiender, ja han skydde
icke en gång att öppet uttala sina tvifvel på kyrkans grundsanningar, när det
lyste honom att glänsa eller förbluffa. Han lät upprätta minnesmärken öfver sig själf,
medan han ännu lefde, han lät smickrare kalla sig »Kristus på jorden» och »gudarnes
Gud», men han var i grund och botten en stackars människa utan inre enhet,
utan sanningskärlek och utan makt öfver lidelserna, som ofta drefvo honom till
handlingar, hvarmed han icke blott vanärade sig själf utan äfven den kyrka, till
hvars spets han hade höjt sig. Han hade blifvit vald under omständigheter, som
ställde hans rättrådighet i tvifvelsmål och voro egnade att skaka påfvedömet i dess
grundfästen. Han kände sig redan af denna anledning osäker på tronen, medan
hans själ törstade efter glans och berömmelse. Han liknade i detta liksom i många
andra afseenden mera en condottiere från det 14:de och 15:de århundradet än en präst.
I tro och moral hyllade han de tankar, som särskildt försvarades af anhängarne till
det af Averroés, en muhammedansk filosof (f 1198 i Marokko) uppställda systemet,
som då för tiden vunnit stor spridning äfven bland kristna teologer och filosofer:
det gifves ingen själens odödlighet och intet paradis och intet helvete utom på denna
jord, och människan är en dåre, om hon icke njuter, hvad som bjudes hennes sinnen.
Påfvar anklagas lätt af sina motståndare för de grufligaste brott, och man bör
med stark misstro upptaga dylika tillvitelser - men här äro vittnesbörden så tal-
rika, och de fullständiga hvarandra så helt, att man nog icke alldeles kan ffånkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
