Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AF KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA.
249
dem tilltro. Skalle Bonifacius i de nyssnämnda meningarne ej hafva uttalat sin verk-
liga öfvertygelse, har han dock drifvit en frivol lek med sådana tankar. Ock detta
är just det starkaste draget i hans bild och i bilden af tidehvarfvet, att påfven alls
icke ville känna några gränser för sina anspråk eller för sina nycker. »Ingen kan
döma mig, men jag dömer alla. Jag öppnar eller stänger vägen |till salighet för
människorna, äfven för jordens konungar.» Sådana tankar var det, som förförde
och förvirrade honom. Men de visade sig, huru svag hans ställning var i själfva
verket. Den ringa styrka,
som Vilhelm af Nogaret
kunde samla i Italien,
var tillräcklig för att
störta honom. Denne
djärfve partiledare, som
stod i den franske konung-
ens tjenst, var lika hän-
synslös som Bonifacius
själf. Han lät icke
skrämma sig af de hög-
tidliga orden och för-
bannelserna, utan angrep
påfven med samma våld-
samhet, hvarmed denne
själf hotade världen.
Bonifacius blef tillfånga-
tagen af en obetydlig
skara, och om han också
snart befriades, var det
endast för att råka ut
för ett nytt våld. Hela
världen såg, att påfven
icke hade den makt, som
han föregaf, och under
de närmast följande åren
blef påfvedömet ett verk-
tyg i den franske ko-
nungens hand. Det fick
spela rättstjenarens roll
i processen mot tempel-
herrarne, måste ingå i
förhandlingar med Vil-
helm af Nogaret, konung-
ens handtlangare, som
var bannlyst, emedan
han burit hand på en Påfven Innocentius III.
påfVe, OCh på befallning Freskomålning i kryp tan under klosterkyrkan i Subiaco (nära Anio, i Sabinerbergen).
lösa honom ur bannet.
Nu följde den stora schismens, de stora konciliernas och reformationens tider.
Rom har i det llrte, 12:te och 13:de århundradet utöfvat ett oerhördt inflytande på
den politiska utvecklingen i alla land. Först och främst har det undanträngt de
tyska konungarnes imperium ur dess förhärskande ställning och nedbrutit det tyska
konungadömet, som utgjorde dess grundval, genom att understödja de rebelliska
furstarne. Kejsardömet var såsom politisk makt efter Hohenstaufernas fall endast en
skugga af den forna härligheten. Men någon gång äro skuggor af historiska stor-
heter ännu själfva storheter. Erbjuder sig ett tillfälle, eller kräfver tiden dem, få
skuggorna åter lif och blod. Ännu 1870-1871 hafva erinringar om de tyska ko-
nungarnes kejsardöme hjälpt till att undanröja hinder, som stodo i vägen för grund-
läggandet af det nuvarande tyska riket. Och så var det 1848 och 1813-1815, och
Världshistoria II. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
