Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AF KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA. 251
Alexander II (1061-1073). Nikolaus II (1058-1061). Gregorius VII (1073-1035).
Påfliga sigill efter Specimina selecta af J. von Pflugk-Harttung, Stuttgart 1887.
Men dessa furstar och deras rådgifvare hafva därunder i samvetet frigjort sig från den
vördnadsfulla skyggheten för den kyrkliga makten, .om de också måste vika för den-
samma, emedan deras politiska motståndare togo kyrkans befallningar till förevänd-
ning och bragte massorna i rörelse mot dem genom att väcka den religiösa hänfö-
relsen. Allt större kretsar frigjorde sig från förskräckelsen för bannlysningen. Den,
som fick upplefva, att pafvarne framkallade omstörtningar för att upphäfva investitur-
rätten, som de frommaste konungar utöfvat i bästa afsikt och till kyrkans fördel, att
de störtade England i borgerligt krig och förvandlade södra Frankrikes blomstrande
landskap till en öken, och att de slutligen själfva drefvo en handel med kyrkans nåde-
gåfvor, som blef ett åtlöje för världen - han kunde ej längre tillsluta sitt öra för
de klagomål, som höjdes från alla land, att Rom missbrukade sin andliga makt för
att vinna gods och guld. Allt bestämdare satte sig de enskilda staterna emot påfvens
fordringar, när han kränkte deras intressen, hur mycket han än sökte omgifva
sina kraf med ett sken af kyrklighet och understödde dem genom hotelser med
kyrkliga straff. Människorna lärde sig att lefva i bannlysning, och stad och land
vande sig äfven vid interdiktet. Månget område uthärdade det i åratal, ja årtionden,
och äfven präster och munkar funno sig däri jämte lekmännen och lättade inter-
diktet genom att upprätthålla gudstjensten. Genom påtvingad själanöd kommo många
till friare tänkesätt eller till denna religiösa likgiltighet, som bland de ideella värdena
lätt erbjuder genomsnittsmänniskan just det, som hon behöfver för en behaglig
tillvaro.
Men samtidigt - och detta är ett nytt moment - hade påfvedömet genom att
skjuta åt sidan den kejserliga myndigheten öfver Kyrkostaden och genom att förvärfva
länshögheten öfver Sicilien och talrika betydande områden i Italien vunnit en själf-
ständigare och större politisk betydelse bland Italiens stater. Med Kyrkostatens till-
växt ökades naturligtvis dess betydelse för påfvarnes politik i allmänhet. Det
inträffade allt oftare, att de funno sina rättigheter kränkta vid någon gräns, hvar-
igenom de indrogos i konflikter med andra stater. Utvecklingen slutade idet 15:de och
16:de århundradet därmed, att påfvedömet i första hand uppfattades som en af de
talrika italienska territorialstaterna, hvars i och för sig betydliga makt på ett egen-
domligt sätt var förstärkt genom de kyrkliga befogenheterna. I det 16:de och 17:de
århundradet hafva påfvar som Clemens VII och Urban VIII af hänsyn till Kyrko-
statens och sin egen furstliga familjs intressen till och med understödt protestanterna
mot katolska kejsare.
Så ställer sig omdömet, om man jämför det, som kurian uppnådde, med det,
som hon eftersträfvade. Dess världsvälde har hvarken teoretiskt erkänts eller prak-
tiskt genomförts. Men jämför man påfvarnes politiska inflytande i det 13:de år-
hundradet med kejsarnes äfven i tider af deras största maktutveckling, så fram-
ställer sig Roms inflytande såsom utan all fråga större. Pafvarne hafva i
alla land från Portugal till Norge tillsatt och afsatt biskopar, förödmjukat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
