Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungar och tvingat dem till handlingar och förklaringar, som de länge
motsatt sig, afsatt och låtit välja konungar, ändrat lagar och bekräftat eller
upphäft fördrag, de hafva vidare utrustat städer med privilegier, grundat universitet
eller förhindrat deras grundläggning, legitimerat bastarder, pålagt och upphäft skatter,
kort sagdt, det finnes intet område af mänskligt lif i något land, som icke tagit starkt
intryck af Roms vilja och befallning i stort som smått.
Förhållandet mellan de båda universalmakterna undergick starka förändringar.
Karl den Store var påfvens herre och hyllades af denne genom adoratlonen, en
byzantinsk hyllningsceremoni, som efterbildade Guds förhärligande. Äfven under den
karolingiska tiden - inemot midten af det 9:de århundradet - var den rättsåskåd-
ningen förhärskande, att kejsaren ej behöfde krönas af påfven, och att kröningen icke
var någon akt, hvarigenom först kejsaren rättsliga befogenhet blef en verklighet,
utan endast ett högtidligt erkännande och tillkännagifvande. Sedan midten af det 9:de
århundradet fick visserligen den föreställningen öfverhand, att kröningen genom
påfven var oundgänglig, men emellertid utöfvade konungarne kejsarnes politiska rättig-
heter äfven utan att vara krönta. Den af prästerna omfattade teorien ställde först
de båda makterna bredvid hvarandra såsom lika berättigade, men senare föredrogs
den bilden, att påfvemakten liknade solen, kejsarmakten månen, då den kejserliga
ju härledde sig ur den påfliga. En annan bild var de två svärden. Påfven svingade
det andliga svärdet med egen hand (manu sua), det världsliga svingades på
hans vink (nutu suo). Men detta har hvarken skett i verkligheten eller erkänts af
statsmyndigheten, och gentemot denna teori uppställde kejsarne och de i likhet med
dem däraf träffade konungarne den romerska rättens anda. Äfven bibelställen citerades
för att bekämpa kyrkans bevisföring.
Tidtals hafva kejsarne tillsatt påfvar eller i alla fall så påverkat deras utnäm-
ning, att det i verkligheten var sak samma. Påfvarne hafva aldrig gjort anspråk
på att utnämna kejsare, men väl ibland på att bekräfta deras val.
Då Rikard af Cornwall 1272 hade dött, och Alfons af Kastilien fordrade
påfvens erkännande af hans kejsartitel, ehuru han blott hade ett ringa anhang i Tysk-
land, försökte konungen af Frankrike att genom påfven vinna kejsarkronan. Men
Gregorius X ansåg sig icke berättigad därtill. Han sände i stället en uppmaning
till kurfurstarne att inom en kort frist välja en konung, ty eljest måste han tillika
med kardinalerna »sörja för», att riket fick ett öfverhufvud. Han gjorde således
blott anspråk på ett slags devolutionsrätt, som härledde sig ur omsorgen om lag
och god sed, något som utan tvifvel hörde samman med kyrkans heliga ämbete.
Karakteristiskt är de båda universalmakternas förhållande till hvarandra vid
grundläggningen af universitet. Bägge gällde som de egentliga rättskällorna för
universitetens stora privilegier, särskildt promotionsrätten. Dock hafva äfven konung-
arne i de större staterna redan tidigt ansett sig hafva samma befogenhet. I
Spanien, England och Frankrike vände sig härskarne till påfven, aldrig till kejsaren för
att erhålla privilegierna, för så vidt de icke företogo grundläggningen af egen makt-
fullkomlighet. De vände sig till påfven äfven af det skälet, att det ju gällde att göra
kyrkliga prebenden tillgängliga för universitetens utrustning. I Italien, konunga-
riket Arelat och i Tyskland vände man sig än till påfven, än till kejsaren, än till
bägge. Den, som hade ett kejserligt privilegium, ville gärna hafva äfven ett påfligt
och tvärtom. Man uttalade därmed intet tvifvel om den enes eller den andres
befogenhet, man hoppades endast på ett ökadt anseende genom de ökade privilegierna.
Därtill kom ytterligare en strid om teorier, i det några auktoriteter tillerkände
kejsaren allena rätten att grunda eller legitimera fakulteter för romersk rätt och med
promotionsrätt inom sådan fakultet utrusta universitet - ty dessa och icke fakulte-
terna hade jus doctorandi -, medan andra tillerkände påfven motsvarande rätt
beträffande teologien, och åter andra tillerkände bägge samma rätt i fråga om
promotion inom alla fakulteter. Dessa frågor spelade en större roll först i det 14:de och
15:de århundradet, men själfva händelserna visa tillbaka på det 13:de århundradets
rättsåskådning och visa tillika, huru påfvedöme och kejsardöme fortsatt täflingen,
äfven sedan den stora striden var utkämpad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
