- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
254

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvarne och staden Rom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

254 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
glömde sin gamla ära eller det företräde, som dess kyrka under
kejsartidens dagar
vunnit framför de andra biskopssätena. Rom och Italien hafva såväl då som
senare betraktat påfvedömet som en nationell egendom, som e:n företrädesrätt för
italienarne och särskildt romarne. Dock hafva af de 24 påfvarne under de närmaste
100 åren efter Gregorius den Stores död (f 604) till Konstantin (708-715) 12
varit antingen greker och syrier eller personer från de af grekerna starkt beroende
nedre Italien och Sicilien. Blott genom langobardernas och sedan frankenias
beskydd kunde Roms biskopar upprätthålla en större oafhängighet af Konstantinopel, tills
slutligen med Karl den Stores val och kröning till kejsare staden Rom och dess
biskop äfven i rättslig form lösgjorde sig från den grekiske kejsaren. Biskopen af
Rom var också faktiskt stadens politiska öfverhufvud, liksom i de flesta biskops-
städerna i det romerska riket vid den civila förvaltningens upplösning en god del
af den offentliga makten tillföll biskoparne, och om intet främmande inflytande gjorde
sig gällande, brukade de romerska adelspartierna kämpa om tillsättandet af detta
höga ämbete. Genom de tyska konungarne blef det mera ordning i påfvevalen och
i Roms förvaltning, men i början af det 10:de århundradet var det under det 8:de och
9:de århundradet till en hittills okänd auktoritet upphöjda biskopssätet åter ett rof
för partierna och slutligen ett segerbyte för en öfvermäktig familj. Genom Ottonerna
befriades påfvedömet från detta tryck, men detta räckte icke länge, och Henrik III
måste i det l lite århundradet återupprepa Otto I:s verk. Vid denna tid började
borgerskapet i Rom liksom i Italiens öfriga städer att genom rikedom och organisation
vinna en öfvermäktig styrka och inskränka adelns inflytande, som hittills varit
förhärskande. I känslan af sin styrka anknöto borgarne sina anspråk omedelbart
vid den gamla staden Roms makställning och betraktade sig som dess arftagare.
Påfvarnes anspråk på världsherravälde tedde sig för dem endast som en rättighet,
härledd ur staden Roms rättigheter, i all synnerhet rätten att kröna kejsare, som staden
uppfattade som en rätt att välja kejsare genom dess borgare. I Arnold af Brescia
funno dessa idéer en representant, som tillika var uppfylld af den tanken, att
kyrkan och de andlige borde befrias från den börda och de frestelser, som voro
förenade med jordisk rikedom och furstlig makt. Arnold af Brescia var en lärjunge
af Abelard, den skarpsinnige dialektikern, som räknades till grundläggarne och
ledarne af den skolastiska teologien i Paris, men också var representant för en
utöfver skolastikens gränser trängande vetenskaplighet. I sin veklagan öfver kyrkans
fördärf och i sin ifver att reformera henne fann Arnold af Brescia beröringspunkter
med Bernhard af Clairvaux, men han gick vida längre än denne, det finnes redan
hos honom drag, som erinra om tiggarmunken. Bernhard var en i medeltidens
mening helig man, men han tålde icke gärna motsägelse och såg i Arnolds glänsande
begåfning endast sådant, som icke behagade honom. Till endast medhjälpare och
tjenare var Arnold för själfständig och blef så ett föremål för den mäktige munkens
hat, som uppkallade världens store, den ene efter den andre, att förfölja honom.
Med den måttlöshet i retoriken, som utmärkte dessa Kristi tjenare, hvilka badö
om ödmjukhet, men icke kunde öfvervinna sin fåfänga, kallade han motståndaren
för »en fiende till Kristi kors, som i sitt lefverne är måttlig och fastar, men spisar
i sällskap med djäfvulen och törstar efter själarnes blod». Arnold var säkert icke
mindre ärlig i sin fromma ifver än Bernhard och måhända heller icke mindre
fördomsfull och trångsynt, men på ett annat sätt. Han vann stor tillslutning, äfven
bland de store. En kardinal erbjöd honom sitt beskydd, då hans fiende lät jaga
honom först ur Frankrike och sedan ur Schweiz, där biskopen af Konstanz hade
skyddat honom. Han skrifter blefvo fördömda och brända i Paris, men sådant
hände då för tiden många lärde, som snart åter blefvo försonade med kyrkan. På
samma sätt gick det Arnold. Men när han i den romerska borgarförsamlingens
sträfvanden trodde sig finna ett medel att förverkliga sitt ideal: en helig, från
världens bojor befriad kyrka, då upplefde han dagar af framgång, som erinra om en
Gola di Rienzis senare triumfer och, om äfven på ett annat sätt, om Savonarola. I en
munks skepnad framträdde borgarnes anförare och manade dem att återtaga den
makt, som Gud förlänat den heliga staden, men som prästerna undansnillat. Han
talade med glödande vältalighet, och påfven måste vika för de uppretade borgarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free