Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvarne och staden Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AF KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA. 259
Calixtus II (1119-1124). Alexander III (H59-1181). Urban III (1186-1187).
Påfliga sigill efter Specimina selecta af J. von Pflugk-Harttung, Stuttgart 1887.
till två konungariken. Påfven Nicolaus torde här hafva sökt kronor för sin familj,
då han var känd för att utnyttja den påfliga myndigheten till att rikta och höja
densamma. Men han dog midt under dessa förhandlingar 1280. Hans efterträdare
Martin IV (1281-1285) var en fransman. Han kunde icke hålla sig kvar i Rom.
Visserligen erhöll han till en början senatorsvärdigheten liksom Nicolaus III, men
måste genast öfverlåta den på konung Karl, som numera härskade i Kyrkostaten
liksom i Neapel. Men när sicilianerna den 30 mars 1282 nedgjorde fransmännen i
Palermo och sedan i det öfriga landet och icke läto skrämma sig vare sig af
konungens trupper eller påfvens bannstråle, reste sig äfven i Kyrkostaten och själfva
Rom kejsarens forna partigängare och för öfrigt alla, som under denna fana sökte
vinna någon fördel, mot den franska styrelsen.
Martin IV måste foga sig efter romarnes vilja. De afsatte de myndigheter, som
Karl af Anjou utnämnt, valde sig andra styresmän och ändrade författningen.
Två årtionden hade icke gått till ända efter Konradins afrättning i Neapel, då
Karl af Anjou dog den 7 jan. 1285, och hans med så mycket blod och under så
många välsignelser af kyrkan upprättade herravälde var dels förstördt, dels skakadt
i sina grundvalar. Mot slutet af mars samma år dog äfven påfven Martin. Det
under Nicolaus III skenbart säkert grundade påfliga herraväldet öfver Rom, Kyrko-
staten, Romagna och indirekt öfver Neapel och Sicilien liksom öfver Toskana hade
likaledes sammanstörtat. Det hade ånyo visat sig, att detta herravälde endast kunde
ega bestånd, när det lyckades indraga andra makter i sin tjenst.
Under dessa tider var det, som Bonifacius fick upplefva, att påfven endast kunde
vara påfve, då furstarne lågo i tvedräkt med hvarandra. Roms världsherravälde
förklaras med detta uttryck för en omöjlighet, för någonting, som hvarken kan uppnås
eller försvaras under normalt fredstillstånd, som ju dock i främsta rummet bör efter-
sträfvas af hvarje styrelse. Och detta skedde åren efter segern öfver kejsarne. Påfvarnes
yttre politik måste enligt detta påfvens uttryck vara riktad på att bringa furstarne
och folken i fiendskap mot hvarandra för att kunna stödja sig på den ene mot
den andre. När de rättigheter, som fromheten medgifvit påfvarne, och de heliga
inrättningarne i den kyrka, som de ledde, på ett så skändligt sätt missbrukades af
påfvarne som af Gregorius IX och Innocentius IV under kejsar Fredrik II:s korståg
1228-1229 och på konciliet i Lyon 1245, när de kristne klagade, att påfven själf föll
korsfararen i ryggen (1239), och att han tio år senare hindrade räddningen af Ludvig den
Heliges hårdt ansatta här (1249) och annat af samma slags, så får man häri se icke så
mycket påfvarnes personliga uselhet som förhållandenas tvång, som voro gifna i och
med sträfvandet efter ett världsherravälde och i och med förverkligandet af en dröm,
som hägrat för så mången munk i hans extas och i framgångens berusning äfven
för borna härskare som Gregorius VII.
Icke så för Bonifacius VIII, hvars regering, 1294-1303, bildar afslutningen af denna
period i påfvarnes historia. Hans bulla Unam sanctam ecdesiam och andra dylika gälla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
