Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korstågens tid - 12. Korstågens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KORSTÅGENS TID
12.
I detta sammanhang måste vi ännu
en gång erinra om korstågen. De äro
nämligeA det mest storartade uttrycket
för den västerländska kristenhetens
samhörighetskänsla och för påfvemak-
tens ledarskap för densamma. Pil-
grimsfärder till det heliga landet voro sedan länge brukliga, men
först sedan Seldjukerna i det ll:te århundradet hade antagit den muhammedanska tron
och eröfrat Palestina,’^uppstod tanken, att man måste komma det grekiska riket till hjälp
och befria den heliga’-grafven. Påfven Gregorius VII uppfordrade 1074 olika furstar att
med sina krigare samlas omkring honom för att draga till Konstantinopel och vidare till
Asien de kristne till undsättning. Gregorius VII:s hufvudafsikt var nog att bringa Orien-
tens kristne till underdånighet under den helige Petrus och hans ställföreträdare i Rom.
Det heliga landet kom i andra rummet. Gregorius ifrade för att befria de kristnes
gemenskap icke blott från turkarne, utan från allt, som skilde densamma från enhet med
Rom. Gregorius önskade tillika, att alla kristna furstar vid detta företag skulle i
påfven se sin öfverherre, eller närmare bestämdt sin högste länsherre, och svära
honom länsed och lyda hans befallningar. Utförandet af detta väldiga härtåg till
Orienten uteblef, emedan Gregorius vid denna tid råkade i strid med kejsar Henrik IV.
Men äfven utan detta hinder hade Gregorius svårligen kunnat uträtta något, ty
under hela korstågsperioden visade det sig omöjligt att bringa den grekiska kyrkan
till underkastelse under Rom. Eröfringen af Konstantinopel 1204 skulle fullborda
föreningen mellan de båda kyrkorna, men skärpte endast motsättningen mellan
greker och romare, och under korstågen har denna Roms afsikt inverkat högst
förlamande på kampen mot saracenerna. Gregorii korstågsplaner föreföllo storartade,
men de voro fulla af motsägelser, och munken hos honom har förvirrat statsmannen,
för så vidt vi icke måste antaga, att hos honom liksom hos Napoleon och eröfrare
af samma slag det oerhörda och måttlösa alltjämt utöfvade en oemotståndlig lockelse.
I stället var det den okonstlade föreställningen om den ridderliga plikten att
hjälpa de kristne i det [heliga landet, som behärskade det allmänna tänkesättet hos
såväl stora som små, och därtill kom för mången en alldeles särskild anledning.
Den kungliga myndigheten och rättsordningen var så godt som i alla land nära
nog stadd i upplösning, särskildt i Frankrike och Italien, men äfven i Tyskland,
och riddare och väpnare öfvade grymt våld mot öfriga samhällsklasser under sina
oräkneliga inbördes fejder. Då kom icke sällan ångern öfver dem, och de sökte
tillfälle att göra bättring och försona, hvad de brutit. Hade de bränt ned en kyrka,
hände det, att de körde sten till nybygget, hade de fläckat sig med grufligt mord
eller bränt ned en by, som tillhörde ett kloster, så utlofvade de pilgrimsfärder till
aflägsna helgedomar och vandrade dit under botöfningar eller underkastade sig
långvarig fasta och andra försakelser. Ångesten för de eviga straffen lärde dem tåla
mycket. För alla riddare i samvetsnöd erbjöd en krigisk vallfärd till det heliga
landet den lyckligaste lösningen, och tillika lockade Orientens under och hoppet om
äfventyr, sådana som hjältesagan förtäljde, och väl också om stora län och borgar
och städer i soliga land. Massor af råa, mestadels utblottade och slösaktiga
riddare, som voro främmande för all ordnad verksamhet, kände sig gripna af en
svärmisk hänförelse, som glömde allt jordiskt, då påfven Urban II 1095 manade till
korståg på koncilierna i Piacenza och Clermont.
Påfven Urban II återupptog Gregorius VII:s politik med stor kraft, men tillika
med en viss försiktig återhållsamhet, i h varje fall med samma brutala hänsyns-
löshet i valet af medel. Emellertid framträdde genast begränsningen af hans makt.
Han kunde väl sätta massorna i rörelse, men icke ordna dem. De härtåg, som först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
