Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Korstågens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
på hans kallelse vältrade sig genom landen, voro ett hån mot det religiösa
ändamål, som tjenade dem till förevändning. I städerna vid Rhen, i Ungern och det
grekiska riket föröfvades fruktansvärda ogärningar af dessa korsfarare, som också i
tusental nedgjordes af de uppretade folken. Furstar sådana som hertigen af Loth-
(ringen, Gottfrid af Bouillon, grefvarne af Flandern, hertigen af Normandie, hertigarne
^f Toulouse, nedre Italiens normandiska furstar, Bohemund, Robert Guiscards
son, och hans kusin Tankred, talrika riddare från Lothringen och Frankrike liksom
romaniserade normander rustade sig sorgfälligt och drogo i bättre ordning till Konstanti-
nopel. Den kloke kejsar Alexius af Komnenernas släkt (1081-1118), som stillade
lien inre oron, bekämpade Robert Guiscard och tillbakaslog petjenegerna, som
utsträckt sina plundringståg ända till trakten af Adrianopel, hade nog gärna sett sin
liar förstärkt med en dugande skara västerländska riddare mot saracenerna, men
dessa massor och deras fordringsfulla ledare väckte hans betänkligheter. Ändtligen
kom han så långt, att de flesta furstarne svuro honom ett slags länsed och förbundo
sig att till kejsaren öfverlemna alla områden och städer, som de komme att
eröfra, för så vidt de fordom tillhört det grekiska riket. Några vägrade att aflägga
eden, och det kom också till sammanstötningar härom, men hufvudmassan öfver-
fördes fördragsenligt till Asien, och kejsar Alexius lofvade sitt understöd med skepp,
trupper och på hvad annat sätt han kunde. Emellertid utbröt rivaliteten snart ånyo,
och äfven sinsemellan delade sig de västerländska furstarne i olika partier. Afund-
sjukans och den sårade fåfängans onda makter funno alltjämt ny näring såväl i
medgången som i motgången. Dessa af påfven inkallade och af en påflig legat
beledsagade stridsmän saknade icke blott den himmelska nitälskan, som from beundran
gärna vill tilldela dem, utan äfven den enkla tukt och ordning, som hvarje ledare
af äfven en ringa armé måste upprätthålla, och utan hvilken en aldrig så
stor armé blott blir ett ondskans verktyg.
De flngo upplefva hastiga omskiftelser af ödet. I Antiochia syntes de redan
förlorade, då de vunno segern i en förtviflad kamp, som de begynte under intrycket
af ett föregifvet underverk, upptäckten af den heliga lansen (den 28 juni 1098).
Det var endast en ringa återstod af den stora hären, som anlände till Jerusalem.
Massorna hade dels gått under genom umbäranden och farsoter eller genom sära-
cenernas anfall, dels hade de vändt om. Korsfararne lära blott hafva räknat 20,000
man medan den här, som försvarade den starkt befästa staden, måhända var
dubbelt så stor. Men den 15 juli 1099 försökte korsfararne att storma staden med
tillhjälp af trätorn och stegar, drifna af den öfverväldigande tanken att nu stå vid
målet, att nu befria den heliga staden. I Guds namn stormade de och intogo
staden, men alla goda änglar måste bortvända sitt ansikte från de ogärningar, som
segervinnarne sedan föröfvade. I Salomos tempel steg enligt traditionen de slagnes
blod ända till knäna på hästarne. Luften var uppfylld af skriket från fångarne
som den ene anföraren lofvat säkerhet, och som den andre nu lät nedhugga. Blod
törst och roflystnad hade herraväldet, likaså otukt. Det är sant, att de vild*
sällarne kastade sig ned på de heliga platserna och för ett ögonblick hängåfvo sig
religiös hänryckning, men på mördandet var det därför ingen ända. Det heh
erbjuder bilden af ett oerhördt helgerån, så mycket ohyggligare, ju djupare man kar
föreställa sig de bedjandes förkrosselse och hänryckning öfver det faktum, att de
verkligen trampade på den mark, som Kristi fot hade helgat.
Konungariket Jerusalem grundlades under stor hänförelse, men det visade fogs
lifskraft. De riddare, som stannade i Orienten, blefvo antingen förvekligade ellei
förvildade och gjorde i allmänhet kristendomen föga heder. De korsfarare, son
under de två följande århundradena drogo ut till deras hjälp eller efter Jerusalem?
fall 1187 till dess återöfring eller eröfringen af Egypten, hvarifrån Palestina mes
hotades, gåfvo endast en förnyad bild af det första korståget. Större och mindre
skaror drogo ofta till det heliga landet, men det är blott sex af dessa tåg som mar
i mera inskränkt mening brukar kalla korståg. Såsom det andra korståget beteckna
man tåget af år 1147, hvari Bernhard af Clairvaux förmådde äfven kejsar Konrad II
att deltaga. Detta tåg uppenbarade ännu kraftigare än det första, att kyrkan
var ur stånd att leda världsliga angelägenheter och särskildt dylika härtåg. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
