Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
inflytelserika kongregationer, och i det 13:de århundradet vacklade länge striden fram
och åter, huruvida kyrkan borde ära honom som helig profet eller fördöma honom
som kättare. Så orosfylld var kyrkan inom sig själf till och med på den tiden, då
hon ryckte till sig det världsliga herradömet.
Midt i känslan af sin makt sågo sig påfvarne hotade af den fria trons ande och
hängåfvo sig åt ett blindt raseri. De nalkades ej som själasörjare de medlemmar af
den kristna menigheten, sorn syntes dem gå på afvägar, utan som herrar till
förlupna sia f var. D? arma människor, som befunnits skyldiga till kätteri, fingo ut^tå
fruktansvärda lidanden, men det rörde icke deras domare, att de tåligt buro allt för
Jesu skull och i lågorna döende anropade Guds namn. Från förföljelsen af enskilda
öfvergick Rom till ödeläggelse af hela städer och landskap, där kättarne voro öfver-
vägande eller påstodos vara det. Och hur hafva ej dess bödlar rasat här! Bland
alla ogärningar, som människor föröfvat mot människor, skall det afskyvärda
korståget mot albigenserna och den som deras beskyddare misstänkte grefven af
Toulouse alltjämt bevara ett särskildt sorgligt rykte. Då vid eröfringen af Béziers
1208 de vilda horderna i kyrkans tjenst stormade staden, mördade allt, som kom i
deras väg, och hvarken skonade ålder eller kön, var det många olyckliga, som
ropade, att de icke hörde till sekteristerna, utan voro underdåniga under kyrkan.
Soldaterna frågade då den påflige legaten och ledaren af korståget, abboten Arnold
af Citeaux, hur de skulle förhålla sig. De kunde icke afgöra, hvem som med
sanning bekände sig till kyrkan, och hvem som endast föregaf det för att undgå
svärdet. Abboten svarade: »Slån dem till marken! Herren känner de sina». Och
i sin berättelse till påfven Innocentius III skref han om blodbadet: »Herrens vrede
har på ett häpnadsväckande sätt rasat mot staden (ultione divina in eam (civitatem)
mirabiliter sceviente)». Hvarjehanda slags folk erbjöd sina tjenster vid denna. förföl-
jelse, och prästerna hade måst rygga tillbaka för dessa handtlangare, om icke
fromhet och kristligt sinne hade förkväfts i deras hjärtan genom de ensidiga föreställ-
ningarne om kyrkans uppgift och makt och genom de låga tankar och förhopp-
ningar, som dolde sig bakom det ideella ändamålet. Äfventyrare, som fikade efter
jord, togo korset, fientliga grannar inföllo i det af Roms förbannelse drabbade
landskapet, och den, som det så passade för, sökte förklara sin egen fiende för
kyrkans fiende och utverkade sig tillstånd att förfölja föregifna kättare. På detta
sätt har stedingernas tappra bondefolk blifvit utrotadt och dess bördiga marskland
blifvit utskiftade som byte efter samma grunder som albigensernas land och egen-
dom. Det kan icke uppgifvas, hur mycket blod som utgöts, i det 12:te och 13:de
århundradet i kyrkans namn och på hennes anstiftan. Kyrkan sökte visserligen för egen
del hålla sina händer rena från blod, i det hon öfverlemnade de dömda kättarne till
den världsliga myndigheten för bestraffning, men den världsliga myndigheten, som gaf
den olycklige i bödelns våld, handlade på uppdrag af kyrkan. På Laterankonciliet
1215 genomdref Innocentius III det beslutet, att de världsliga myndigheterna af hvad
Slag som helst - sceculares potestates quibuscunque fungantur officiis - skulle för-
pliktas genom ed att inom sina jurisdiktionsornråden utrota (exterminare) alla de
personer, som de kyrkliga domarne betecknat som kättare. »Den, som vägrar
denna tjenst, skall exkommuniceras af provinsens ärkebiskop och biskopar. Påfven
skall lösa hans vasaller från deras ed och lemna hans land till katoliker för att af
dem tagas i besittning (vasallos ab eius ftdelitate denunciet absolutas et terram exponet
catholicis occupandam).» l anslutning till och delvis med ordagrann upprepning af
detta beslut utfärdade kejsar Fredrik II 1220 en lag angående världsliga straff för
kättare. De skulle förklaras ärelösa och deras egodelar indragas. I ett senare
edikt, som gällde Lombardiet, dömde kejsar Fredrik kättarne till bålet, och detta
straff infördes äfven i Tyskland. Men det fruktansvärdaste var, att inkvisitions-
domstolen beröfvade den anklagade så godt som hvarje möjlighet att rättfärdiga sig.
I den process, hvarigenom Filip den Sköne lät döma tempelherrarne för kätteri,
väckte narraktigheterna vid rättegångsförfarandet offentlig förargelse. Men tusentals
olyckliga människor hafva sålunda misshandlats under rättvisans former. Den
anklagade fick ej veta, hvilka vittnena voro, som framkastat misstankar mot honom.
Som vittnen användes äfven förbrytare och menedare. Kättare, hvilkas vittnesmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
