Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS RETYDELSE OCH MAKT.
275
domstolen afvisade, om de fritogo den anklagade, blefvo godtagna som vittnen, om
de fällde honom. I det ll:te och 12:te århundradet iakttog man ännu de häfdvunna
formerna för rättegångsförfarandet, som lemnade någon utsikt till räddning för den
anklagade, om också mycket ringa, ty ofta återstod endast eld- eller vattenprofvet
för hans räddning. Det vanvettiga i denna lek med lifvet framträdde också så
tydligt vid den ständigt upprepade användningen af detta prof, att Innocentius III
förbjöd detta förfaringssätt. I stället införde man i det 13:de århundradet tortyr och
en bevisningsmetod, som på förhand fällde den anklagade och fördärfvade folkets och
framför allt inkvisitorernas egen rättskänsla. Vidare inrättades utomordentliga inkvisi-
tionsdomstolar, som anförtroddes åt dominikanerna och franciskanerna. De voro
utrustade med osedvanliga befogenheter och råkade därför ofta i svåra konflikter med
biskoparne, emedan de gjorde in-
trång på deras jurisdiktion. Härefter
funnos två inkvisitionsdomstolar
vid sidan af hvaranda: biskopens
och den särskildt förordnade inkvisi-
torns. Deras förfaringssätt var
väsentligen likartadt, men tiggar-
munkarnes utomordentliga kom-
missioner framträdde mera. Under
loppet af det 13:de århundradet
vunno de en makt, för hvilken alla
myndigheter måste böja sig och
ställa sig till förfogande. Knappast
de högsta ämbetsmännen vid själfva
kurian kunde undandraga sig dem
eller rädda ett offer undan dem.
Inkvisitorerna utvecklade i sin
dystra tjenst allahanda’ häfdvunna
färdigheter, hvarigenom äfven det
mildare omdömet hos icke fanatiska
naturer snart blef förhärdadt. Sär-
skildt lärde de sig att mot löfte
om nåd locka stackars människor
att blifva angifvare, människor som
på grund af själfva ämnets obe-
stämdhet genom hvarjehanda teolo-
giska spetsfundigheter och tvistig-
heter icke förstodo, om icke också
de själfva eller deras bekanta kunde
blifva misstänkta på grund af något
yttrande eller någon handling. Man
anklagade sig själf för att lättare få nåd, men föräldrar hafva anklagat sina barn,
barn sina föräldrar och vänner sina vänner. De läto locka sig till angifvelser,
emedan de voro upprörda af inkvisitorernas predikningar och hela uppträdande
och uppskrämda genom hotelser af »assistenterna», som icke sällan utsagos bland
fördärfvade människor, då andra icke gärna ville låna sig därtill. Under skyddet
af kommissionens privilegier blefvo dessa spionerande assistenter ett verkligt gissel
för folket, i synnerhet sedan Innocentius III gifvit inkvisitorerna makt att absolvera
sina assistenter, om de genom sina föregåenden voro hemfallna åt de lagliga dom-
stolarne. Oskyldiga lefnadsvanor kunde väcka misstankar, så ock missförstådda
yttranden eller tillfälliga handlingar. Man förföljde visst icke endast sådana sekte-
rister, som höllo särskild gudstjenst eller höllo sig borta från den allmänna guds-
tjensten, det var snarare en hufvuduppgift för inkvisitorerna och deras spårhundar
att uppspana hemliga kättare, som till det yttre förhöllo sig korrekt, men i sitt
hjärtas stillhet hyste katter ska tankar eller yppade dem för sina förtrogna vänner.
Detta sektväsen liksom kättarförföljelsen är en följd af ett ensidigt öfverskattande
Eröfringen af Toulouse under albigenskriget.
Relief från kyrkan S:t Nazaire, Carcassonne (Sydfrankrike).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
