Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Men det fattades icke under medeltiden företeelser, som visa, att de germansk-
romanska folkens kyrka sväfvade i fara att förirra sig in på detta område.
Man behöfver blott tänka på barnkorståget, som för en fantastisk tolkning af
bibliska uttryck dref tusentals barn till en plågsam död eller ännu rysligare slafveri.
Det var ett blodsoffer lika fruktansvärdt som Baalstjenstens människooffer. Eller
också erinre man sig det ofog, som anknöt sig till dyrkan af reliker, såsom fromma
inbrott i kyrkor för att stjäla reliker, och tillverkningen och handeln med falska
reliker, eller kättarförföljelsernas fasor och verkningarne af bann och interdikt. Redan
ordalydelsen af dessa förbannelsens formulär strider mot ett odladt sinnes sedliga
känsla. Den kyrkliga lidelsen och asketens fanatiska högmod göra hjärtat omänskligt
såsom hvarje annan lidelse och hvarje annan måttlöshet
Genom de tid efter annan uppfriskade traditionerna från den klassiska kulturen,
genom de västerländska folkens sunda läggning och genom lekmannakulturen, hvars
styrka företrädesvis framträdde i återupprättande af politiska och sociala anordningar,
när de under tidernas omskiftelse hotade att falla sönder, och som alltjämt gaf
kyrkan nya hjälpmedel, liksom den ställde nya uppgifter för densamma, genom allt
detta fick kyrkan hjälp och skydd mot den hotande faran. Men af särskildt stor
betydelse i denna kamp var ett moment, som verkade inom kyrkan själf, nämligen
den romerska anda, som rådde inom den kyrkliga organisationen. Biskoparne och
i sista hand påfven själf hade intresse däri, att de antydda mystiska stämningarne
icke togo öfverhand, hur mycket än Rom förstod att kalla dem till lif, när det gällde
att bringa massorna i uppror mot en härskare eller elda dem för ett korståg.
Anakoreterna gifva det starkaste uttrycket för den asketiska andan och behofvet
eller längtan att behaga Gud genom ett hänsynslöst förkastande af alla hjärtats
naturliga önskningar och hvarje kroppsligt välbefinnande eller, såsom det uttryckes af
den, som författat lefnadsteckningen öfver ärkebiskop Bruno af Köln, kejsar Otto I:s
broder, åstundan »att i envige kämpa mot djäfvulen (singulari acie contra diabo-
lum dimicaturi solitariam vitam appetere)». Anakoreter, ensittare eller e^miter, hade
större betydelse i de föregående århundradena och i österlandet än under nu ifråga-
varande period och särskildt i Västerlandet, men de saknades dock ej alldeles, ej
heller rätt betänkliga exempel. Det är ganska svårt att rättvist bedöma dylika
företeelser, då de ibland väcka motvilja och åtlöje, ibland aftvinga oss beundran och
medlidande. Därför inskränker jag mig till att upprepa dessa ord af Ernst Dummler,
som kände det 9:de och 10:de århundradet såsom knappast någon annan och alltid
dömde lika lugnt som välvilligt. I sitt arbete Kaiser Otto der Grosse skrifver han
sid. 550: »Det religiösa behofvet fann ingalunda sin fulla eller enda tillfredsställelse
i den yttre gudstjensten eller i munklifvet, helst detta först småningom reglerades.
Också var det bland eremiterna, manliga som kvinnliga, och klostrens ofta mycket
talrika invånare ingen brist på sådana, som antingen inneslöto sig i en öde skogs-
mark eller ännu oftare med bibehållet sammanhang med de bestående kyrkliga
institutionerna i en cell och på detta sätt sökte tilffredsställa sitt hjärtas behof
och genom stränghet mot sig själfva tillvunne sig den djupaste vördnad bland
omgifningen.–––––I många fall var detta blott ett genomgångsstadium, en förbere-
delse till klostret, som de sedan fyllde med sin asketiska anda.–––––I S:t Gallen
lefde som eremiter den stränga Wiborada, som den helige Udalrich besökte för att få
undervisning (f 926), och efter henne hennes anförvant Rachild (f 946), vidare Kerhild
(952-1008), Perehterat (f 980), Kotelind (f 1015), men också präster som Hartker
(f 1011). I nunneklostret Driibeck vid Harz bodde Sisu, innesluten 64 år i en cell,
som aldrig eldades, slutligen orörlig och lefvande förtärd af maskar, men ändå en
folkets lärarinna med stort rykte (f den 16 febr. 1020).»
I hvilken osnygghet måste icke dessa människor nedsjunka, och hur måste icke
deras andliga lif blifva förslöadt och vanstälMt! Det låg en oerhörd fara däri, att
så många vilseförda, man kan i många fall vara frestad säga i yrkesmässig helighet
förkomna människor i folkets ögon gällde som berömda förebilder och lärare. Och
det är ett berömvärdt bevis på kyrkans kraft, att hon icke släppte uppsikten öfver
dessa eremiter, och att hon satte en gräns för öfverdriften. I jämförelse med kloster-
väsendet spelade eremitväsendet en underordnad roll. Måhända tillfredsställdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
