Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
påfven själf». I Rom hade ännu en gång penningen segrat öfver grundsatserna.
Som abbot af Flavigny fick Hugo längre fram erfara, »huru litet hans meningsfrän-
ders gärningar motsvarade deras offentligen uttalade grundsatser», hvarför han upp-
rörd lemnade det påfliga partiet och öfvergick till det kejserliga. Det är omöjligt att
i hvarje enskildt fall afgöra, hvem som hade största skulden i dessa konflikter, men
det förändrar icke totalintrycket. Grunddragen i bilden äro omisskännliga, och om
man aldrig så välvilligt ser därpå och aldrig så skarpt betonar, att författarnes skrifart,
som rör sig med en samling bestämda uttryckssätt, kan hafva framställt vissa
saker större och gröfre, än de voro i verkligheten, så kan man dock icke frigöra sig
från den känslan, att det är bättre att lefva bland enkla borgare än bland helgon
eller sådana, som vilja vara det. Det ärliga arbej£t på det jordiska lifvets uppgif-
ter, som äro afpassade efter hennes krafter oéh TOsyåi, hjälper mera människan att
behärska sig och bevafar henne bättre från sjalföfyeritattningens förbannelse än det
uteslutande betraktandet och sysslandet med de hinijIaeHlia tingen. Det har medel-
tidens kyrka sjvälf uttalat i sin häftiga förföljelse £afjfe§å kättargrupper, och prote-
stantismen har gjort liknande erfarenheter beträffan^p ysåväl åtskilliga ortodoxa rikt-
ningar somr heterodoxä svärmarandar, hvilka i många afséenden kunna jämföras med
de medeltiåårswrij)arne. ’{
Flitig omsorg om klostrets ekonomiska angelägenheter eller klosterskolan eller
vården om konster öteh lärda studier ufgjorde^ därför alltid det bästa hjälpmedlet
att upprätthålla den a kyrkliga disciplinen i klostret. Men ej heller detta var ett
tillräcklig! skydd. Det visade redan de talrika urkundsförfalskningarne, som man ej
får ursäk$» med medeltidens slappare åskådningssätt. Enligt langobardisk och fran-
kisk lag bestraffades förfalskaren af en urkundmed handens afhuggande, såvida icke
brottet uppfattades som en akt af trolöshet och måste bestraffas med döden. Vill
man söka en ursäkt för dea£,gränslösa dristighet, hvarmed klerker och munkar hafva
företagit förfalskningar, så måste man ermra därom, att en del förfalskningar gjordes
för att ersätta -äkta urkuridér, som förlorats genom rof eller brand, eller för att
skydda goda, men icke garanterade rättigheter, s<*m hatades af rofgiriga grannar, och
vidare därom, att lekmännen för det mesta hvarklS jkunde läsa eller skrifva, och att
därför sjfrestelsen Ivmåste Tcara mycket stor att taga från dem med pennan, hvad de
försvarade med svärdet. Men tletta är egentligen 4ngen ursäkt* Äfven i så berömda
och för sin omvårdnad om kristlig tromBet och; för^sin kulturella betydelse så fram-
stående kloster som Reichenatf^^ch i sådana inedelpiunkter?för det kyrkliga lifvet som
Rom, Reims, JVlainz och Trier hafva -^förfalskningar bedrjfvits alldeles hänsynslöst.
Detta drag af osannfärdighft vidlåder medeltidens^yrk^f och kloster som en ful
fläck. Förfalskningarnes vapen användes ingalunda endast i kampen mot världsliga
herrar eller för att genombryta den världsliga rättens skrankor, utan äfven i strid
eller täflan med andra kyrkor och kloster. Redan den så godt som vedertagna utstof-
feringen af legenden om klosterhelgonet var i grunden en förfalskning, ehuru den kan
urskuldas. Hvarje ny afskrift af legenden - och man måste ofta förnya den, då
den äfven användes till föreläsning vid bordet - plägade gifva anledning att öka
undren, för att helgonet icke måtte behöfva stå tillbaka för grannklostrets helgon.
Men äfven här hafva fula saker förekommit. Biskop Argitii biograf, som skref på
Gregorius Vllrs tid, berättar: »Ärkebiskop Bruno af Köln, en broder till kejsar Otto I,
hade stulit den heliga spiken ur den heliga Helenas skrin och låtit ersätta den
med en liknande. Men spiken, som den af biskopen tubbade väktaren sökte
gömma i barmen, började blöda och öfversköljde den förrädiske väktaren med blod.»
Den absurda historien är typisk för legendskrifvarnes djärfhet att våga komma fram
med de orimligaste påståenden, men tillika också ett bevis på, att författaren ansåg en
så from biskop som Bruno af Köln i stånd att stjäla reliker.
Det finnes exempel på dylikt. Den berömde Einhard lät stjäla reliker i Rom och
berättar, huru den trogne tjenare, som på hans uppdrag föröfvade stölden, förbe-
redde sig genom bön och fasta och försäkrade sig om Guds bistånd och därefter
under natten bröt sig in i kyrkan, öppnade den tunga stensarkofagen och räddade sig
öfver Alperna med sitt dyrbara rof. Den osannfärdighet, som vidlådde sådana till-
tag af präster och munkar, har upprepade gånger beklagats af kyrkan själf. Abboten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
