Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAT OCH SAMHÄLLE.
297
7. Kejsare. 8. Konung. 9. Hertig. 10. Länsherre. 11. Feodaldomare. 12. Landsdomare.
Miniatyrer ur den sachsiska lands- och länsrätten.
voro de tillräckligt ekonomiskt starka att i det offentliga lifvet hafva någon betydelse
vid sidan af stormännen. Af bestämmande betydelse var, huruvida de bevarat rätten
att bära vapen. Värnplikten i det frankiska riket måste fullgöras af alla fria män
med egna vapen, egen förplägning och utan sold. Så snart riket vann större utsträck-
ning, och krigstågen varade veckor och månader, blef bördan af denna förpliktelse
outhärdlig, och en massa bönder gjorde sig beroende af kyrkor och kloster eller
mäktiga världsliga herrar för att vinna en lättnad däri. De förpliktelser, som lades
på de beroende, voro mycket olika: från ganska obetydliga afgifter och tjenster till
ganska betungande sådana och ända till verklig träldom. Många fria kallades endast
därför homines ecclesice, af kyrkan beroende, emedan konungen till kyrkan skänkte
vissa afgifter, som de liksom alla andra hade att betala till honom. Men afgörande
var, att redan i det 10:de och ll:te århundradet en massa bönder icke alls eller
endast i inskränkt mån fullgjorde sin värnplikt. Krigstjensten blef sedan det 8:de
århundradet mer och mer ett yrke, i synnerhet efter de mått och steg som Karl Martell
vidtog för att stärka den frankiska hären mot saracenerna. Härens styrka låg hos
de tungt beväpnade ryttarne, med hvilka stormännen drogo konungen till mötes.
Bondehären aktades ej stort. Visserligen har konung Henrik I bildat besättningarne
på de fasta platserna till försvar mot ungrarne af sina underlydande bönder och
fordrat detsamma af öfriga godsegare, men dessa åtgärder visa å andra sidan, att
på deltiden (924) äfven i Sachsen landets försvar icke hvilade på de fria bönderna,
utan på stormännen och deras underlydande och vidare icke på ett allmänt uppbåd
af oöfvade massor, utan på en kärna af till strid öfvadt och utrustadt manskap.
Den allmänna värnplikten hopkrympte - frånsedt några trakter särskildt vid kusten
och i bergsbygden - till en skyldighet att förfölja röfvare och i trängande nödfall
understödja mi/ifes, d. v. s. riddare, som utöfvade vapentjensten som yrke.
Befrielsen från krigstjensten ledde alldeles af sig själf till en försämring af det
sociala läget. Bonden, som genom en jordegares beskydd undandrog sig krigstjensten
eller var för fattig att anskaffa utrustningen, räknades till den lägre klassen, till »den
dumma hopen, som är mera van vid åkerbruk än vid vapen, vulgus ineptum agri-
culturcz poems quam militice assuetum», som Lambert från Hersfeld uttryckte sis om
slaget vid Unstrut (1075). Riddarne tålde heller icke, att en sådan bonde bar deras
lans och rustning. Skillnaden i rättslig ställning försvann genom likheten i lefnads-
villkor och sysselsättning. De fria bönderna blefvo ståndsbröder med de ofria och
nedsjönko till dem. De i ofrihet födda ämbetsmännen och krigarne däremot (mini-
sterialerna), som voro nödvändiga för stormännen vid förvaltningen af deras ämbeten
och besittningar såväl som vid försvaret af deras borgar, vid deras fejder och konuns-
arnes krig, blefvo i lefnadsställning och sysselsättning vid jakten, förvaltningen och
kriget deras kamrater. De sammansmälte med dem och de friborna vasallerna i
riddarståndet såsom ett slags yrkesbrödraskap. Många af dessa gynnade tienare
for hvilka mmisterialer var det tekniska uttrycket, innehade ställningar, i hvilka de
hade att befalla öfver tusenden och fällde utslaget vid val af biskopar och abboter
Världshistoria IL
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
