Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAT OCH SAMHÄLLE. 305
hvarjehanda insikter i språk, rättsväsen och geografi och sinsemellan träffa öfverens-
kommelser angående de afvikande formerna och reglerna f$r handeln. I analogi
därmed hade riddarne i de västerländska staterna samma moral- och hederscodex,
liksom äfven deras rättsliga ställning och ekonomiska villkor öfverallt voro lika.
Tusentals riddare tjenade längre eller kortare tid i främmand^ land och tillsammans
med främmande kamrater. Flere tyska furstar hade lön af F
konungar och hade i sin tjenst skaror af riddare från olika
som de lysande dagarne i Mainz 1184, då kejsar Fredriks
.ankrikes och Englands
land. Fester sådana
joner mottogo svärdet,
kejsarens tåg till Italien och ännu mera korstågen och många riddares årslånga
vistelse i Orienten, förvaltningen af de italienska rikslänen genom tyska riddare och
många andra liknande förhållanden sammanförde riddare af de mest olika nationer
och medförde en utjämning och utveckling af regler och foifmer för det ridderliga
lifvet. En tysk riddare stod i många afseenden - icke blojt yttre - närmare en
fransk eller engelsk riddare än en tysk adelsman.
Detta internationella drag skärptes ytterligare genom kyrkjan och i den öfverallt
på latin affattade filosofiska, juridiska och teologiska litteraturen. Äfven ’stridsskrifter
om politiska och kyrkopolitiska frågor affattades på latin, i det jllrte århundradet ännu
måhända uteslutande. I det 12:te och 13:de århundradet, just vid tiden då riddarne och
borgarne begynte göra sig gällande, och då skolkunskap och lärda studier hegynte
blifva mera allmänna bland lekmännen, började folkspråket användas vid bearbet-
ningen af rätten - så i Tyskland i Sachsenspiegel och i Frankrike i åtskilliga Usages
eller Coutumes - samt i urkunder, såsom akterna i Metz rörande fastighetsköp.
Tillika upplefde den poetiska litteraturen bland tyskaiine och de romanska
folken en ny blomstring, som öfverträffade allt, som dittills sett dagen. Höjdpunkten
uppnåddes, hvad Tyskland angår, 1190-1220. Hufvudområdéna voro lyrik och episk
berättelse, och i bägge visade de romanska och tyska diktarte stor frändskap såväl
i form som ämnesval. Den romanske trubaduren motsvaras af den tyske minnes-
sångaren. Jämte de allmänt mänskliga känslorna af längtan till naturen, kärleken
och sorgen öfver det förgängliga i all mänsklig lycka är det medkänsla i landets
kamp och nöd, som kommer till uttryck i deras sånger. Jijst i sådana sånger har
det tyska folkets nationalkänsla funnit ett uttryck, som öfverlefvat all tidens växling
genom känslans styrka och formens fulländning. Kanske är frändskapen mellan de
romanska folkens och tyskarnes episka diktning ännu större. Stora sagokretsar äro
gemensamma, och mången diktar i anslutning till en förebild hos grannfolket. Äfven
de största bland de tyska epikerna, Gottfried von Strassburg och Wolfram von Eschen-
bach, hafva bearbetat ämnen, som förut behandlats af franska diktare, men deras
verk äro därför lika själfständiga och utgöra en prydnad för den tyska litteraturen.
Men det framträder tydligt i dessa verk, att denna diktning icke blott tillhörde den
tyska nationen, icke har framsprungit ur dess säregna lif, utan tillika ur det kristna
ridderskapets internationella krets. Men denna af hvarjehanda främmande intryck
påverkade konst har dock mot slutet af det 12:te århundradet skänkt det tyska folket i
»Nibelungenlied» och »Gudrun» bearbetningar af uråldrigt stoff^ som ännu i dag räknas
till den tyska litteraturens skatter. Diktaren eller diktarne känna vi icke. Förmodligen
var det en riddare som de flesta sångarne på den tiden. Äfven Walter von der
Vogelweide var en riddare, men fattig riddare utan hus och hem, som var glad,
om hans sång kunde förskaffa honom ett klädesplagg eller ett behagligt kvarter, tills
ändtligen kejsar Fredrik II ingrep och gaf honom ett litet läri.
Han drog genom landen icke sällan som en vagabond, men i sitt hjärta förblef
han stolt och förbehöll sig rätten och plikten att med klat blick och kärleksfull
omtanke öfverblicka människornas och framför allt sitt eget folks öden. Som ett
svärd rände hans sång genom hopen af påfvevänner, som togo den påfliga bannlys-
ningen till förevändning att affalla från kejsaren, och motståndarne fruktade honom
som en stormakt. Han var en riddare, men scholarerna vid universiteten och borgarne
i städerna utgjorde hans publik jämte hans ståndsbröder. Wplfram von Eschenbach
var äfven en riddare, den store epikern, Graalsångaren. Gottfried von Strassburg, kanske
den störste språkkonstnären, för månget hjärta den käraste af den tidens poeter, hade
utgått ur en borgerlig krets, men hans sång om »Tristan och Isoide» behandlar riddar-
Världshistoria II. oQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
