Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Kultur och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
ningen och förvaltningen, utbildningen af den kanoniska rätten, ’fullständigandet af
straffrätten genom de andliga domstolarne, utvidgningen af de andliga domstolarnes
kompetens, klosterväsendets inflytande, förvaltningen af kyrkogodsen, bevarandet af
urkunder: dessa och liknande fakta äro så i ögonen fallande bevis på kyrkans in-
flytande på den offentliga rätten och stats- och samhällsordningen, att det icke är
nödvändigt att längre dröja därvid. Staternas lif har genom kyrkan blifvit rikare
och djupare. Många uppgifter skulle staterna icke hafva uppställt för sig utan denna
samma kyrka, eller också hade de saknat möjlighet att lösa dem. Lika uppenbart
är kyrkans inflytande på de enskildes lif liksom på samhällets gestaltning, på
de sköna konsterna och på alla grenar af den litterära och allmänt mänskliga kulturen.
Kyrkan anses därför icke sällan som den enda representanten för den kultur, som
fanns under dessa århundraden. Men detta är öfverdrift. Det gäller till och med
om den religiösa och litterära kulturen endast med vissa inskränkningar. Poesien och
äfven de andliga åskådningarne hafva icke hemtat litet ur den andliga skattkammare,
som bestod i de gamla germanernas religions- och rättsväsende, och däribland mången
djupare och friare uppfattning af de förhållanden, som bestämma människornas
ställning till de eviga tingen och den styrande gudomen. Icke såsom den mörke
domaren, som frågar efter dogma såsom teologernas gud, eller som söker att hämnas
såsom Gamla Testamentets gud, utan såsom den alla makter öfverglänsande lifvets
furste uppfattade germanerna i höga stunder sin gud och frälsare. Äfven föreställ-
ningarne om djäfvulen, kyrkans botväsen, kyrkornas och kyrkotuktens organisation
liksom bruken och föreställningarne vid helgondyrkan och de kyrkliga festerna bevara
mångfaldiga spår af den tyska folkandans inflytande.
Den offentliga landsfreden, ordningen i familj och samhälle, på åker och äng,
i skog och på flod, samfunden, landthushållningen, kommunala, juridiska och militära
ordningar och till sist - krönet och värnet för allt detta - konungadömet med de
gränser, som voro dragna för detsamma genom den vapenpliktiga folkförsamlingens
rättigheter: alla dessa grundvalar för en samhällsordning till de mänskliga drifternas
tämjande voro lekmannakulturens skapelser, dels den germanska, dels den romerska,
eller resultat af utjämnings- och blandningsprocesser mellan germaner och romare.
Kyrkans inflytande på sed och rättsordning verkade i många afseenden mildrande
och förädlande, men var i andra afseenden olyckligt. Äktenskapet nedsattes genom
läran om det ogifta ståndets högre sedliga värde, och vidare blef det genom den
godtyckligt och öfverdrifvet tillämpade läran om äktenskapshinder förnedradt till ett
verktyg för prästerligt godtycke. Sedan biskop Avitus af Vienne omkr. år 500 hade
förklarat en borgares i Grenoble äktenskap med en syster till hans aflidna hustru
för blodskam och till kyrkostraff dömt makarne, som lefvat i lagligt äktenskap med
hvarandra i 30 år, har kyrkan i tyska och romanska land förvirrat många samveten
och i elände och skam förvandlat välsignade och lyckliga förhållanden. Äfven
äktenskap med änkan efter en broder eller farbroder eller morbroder eller syskonbarn
eller med brors- eller systerdotter och syskonbarn voro förbjudna, ehuru de tycktes och
ännu i dag tyckas tillåtliga för den allmänna moraliska känslan. Tanken, att äkten-
skapet är en förening för gemensamt arbete och gemensam lycka, trädde vid före-
ställningen om det ogifta ståndets moraliska företräde starkt tillbaka för tanken på
äktenskapet som en könsförbindelse och har alldeles gått förlorad i de många kyrkliga
afhandlingarne om äktenskapet. Däremot framhölls med mycken styrka den sida af
äktenskapet, som nyss antydts. Det är en förtjenst hos lekmannakulturen, att den
icke följde kyrkan på dessa irrvägar, utan bevarade den naturliga känslan och det
sunda omdömet beträffande äktenskapets sanna väsen.
Betecknande är vidare kyrkans föga välsignelsebringande inflytande på eden. Man
skulle vänta, att de upphöjdare föreställningarne om Gud och de gudomliga tingen
hade renat uppfattningen af eden och dess användning, men däraf märktes blott föga.
Den öfverdrifna användningen af eden ledde till missbruk. Det onda ökades genom
edens förbindelse med relikdyrkan och genom läran, att påfven kunde lösa från
eden, och det missbruk, han gjorde af denna föregifna rätt. Allmänt demoraliserande
verkade det godtyckliga tillämpandet af kyrkans rätt att pålägga kyrkliga straff.
Slutligen må erinras därom, att folkets tro på goda och onda andar, som jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
