- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
316

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Kultur och kyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Heloises släktingar. Hans motståndare genomdrefvo 1121, att han blef dömd som
kättare. Han underkastade sig kyrkans ordning och öppnade 1125 en skola i en
ödemark. Dit strömmade ånyo massor af lärjungar, som byggde sig lerhyddor för
att kunna stanna hos den beundrade läraren.
Från England kom 1136 den unge Johannes från Salisbury till Paris och slog
sig fram under bekymmer i 12 år med lektioner och liknande sysselsättning för att
höra Abelard och andra lärare. Kort förut hade sedermera biskop Otto von Freising
lemnat Paris, där den unge fursten studerat från ungefär sitt 16:de till sitt 20:de år,
ledsagad af ett stort följe af klerker. Äfven i England, Tyskland och Italien funnos
många berömda lärare, och lifvet vid skolorna var öfverallt lika. Stor rörelsefrihet
härskade, men också hätsk rivalitet, som skärptes af kampen för brödet. En stor
del af lärarne och lärjungarne voro andliga, men visst icke alla. Icke sällan inträdde
de längre fram i kloster eller öfvertogo ett kyrkligt ämbete, om de hade förvärfvat
berömmelse eller inflytelserika förbindelser. Men ofta trädde berömda lärare åter in
bland lärjungarne till en lärare, som företrädde ett fack, som de ännu icke behärskade,
eller af hvilken de eljest hoppades lära något. Och omvändt uppträdde icke sällan
en af lärjungarne som lärare. Ur denna verksamhet uppstod ett stånd af lärde, som
af hörandet och lärandet gjorde ett lefnadskall eller förvärfskälla.
Vid midten af det 12:te århundradet visade det sig vid de särskildt starkt besökta
skolorna, framför allt de i Bologna och Paris, nödvändigt att skapa en fast ordning för
skolverksamheten och disciplinen bland dessa massor af oroliga och dels anspråksfulla,
dels mycket nödställda män. På så sätt bildades samfund, Universitates, skolmenig-
heter, som’ blefvo ställda i motsats till stadmenigheten i och för en själfständig
förvaltning af de egna angelägenheterna och för att bereda de i staden främmande
scholarerna det skydd, som staden tillförsäkrade sina borgare, framför allt ett säkert
och för deras förhållanden afpassadt rättsskydd. I Bologna och vid några andra
universitet blefvo endast de främmande scholarerna räknade till universitetet i trängre
mening (universitas scholarium), men icke sönerna till stadens borgare. De hörde
till stadsmenigheten (universitas civium). Professorerna voro här medlemmar af stadens
doktorskollegier och hörde i hvarje fall icke till universitas scholarium. De tjenade
staden som domare och läkare, men tillika voro de medlemmar af studium generale
Bononiense, som betecknar universitetet såsom läroanstalt. Universitetet i Bologna
var alltså en stadens inrättning, som var sammansatt af universitas scholarium och
stadens efter fakulteter indelade doktorskollegier.
Det äldsta privilegium för de främmande scholarerna vid universiteten, närmast
Bologna, var en 1158 kungjord förordning, Habita, af kejsar Fredrik I, genom
hvilken alla, som för studier drogo till främmande städer, ställdes under kejsarens
skydd och särskildt skyddades mot att för en kamrats skulder inmanas i häkte. Vid
samma tid eller några decennier senare blef i Bologna, Paris och andra platser öfver-
gången från åhörare till lärare ordnad genom pröfningar och genom förläning af
titlar och rättigheter. Man förlänade ursprungligen två grader: en af baccalaureus
och en af magister och doktor. Mellan dessa bägge var titeln licenciat inskjuten.
Efter genomgånget prof för magister- eller doktorsgrad tillerkändes kandidaten licentia,
d. v. s. rättighet att formligen låta promovera sig till magister eller doktor - båda
titlarne voro likvärdiga i det 12:te och 13:de århundradet. Då ansenliga kostnader voro
förknippade med denna högtidliga akt, underläto många att förvärfva magister- eller
doktorsgraden, och på så sätt blef licentiaten en formlig grad. Licentiater blefvo
kallade till ämbeten och professurer, för hvilka ursprungligen doktorsgrad fordrades,
ofta mot förbindelse att inom en viss tid förvärfva doktorsgraden. Alla dessa för-
hållanden ordnades dels genom korporationernas beslut, dels genom statens eller
kyrkans myndighet, under hvilkas skydd, på % hvilkas område eller genom hvilkas
föranstaltande skolan uppstått, samt slutligen genom förordningar och privilegier af
kejsare och påfve.
I Paris varade den oreglerade lärofriheten under hela det 12:te århundradet. För
öppnandet af en skola erfordrades blott tillåtelse af egaren, på hvars mark eller i
hvars hus man ville öppna skolan. Men nu åtnjöto de skolor, som lydde under
kapitelkanslern vid katedralen och abboten i S:te Geneviéve, en alldeles särskild

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free